Miljö- och klimatminister Isabella Lövin företrädde Sverige på EU-mötet den 19 december

Det är till henne vi anförtrott uppdraget att tillvarata Sveriges intressen i förhandlingarna om den “Europeiska Gröna Given”, European Green Deal, som kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen föresatt sig att genomföra.

Lövin välkomnar kommissionens kommande förslag om en klimatlag på EU-nivå. Genom den kan målet om klimatneutralitet i EU till senast 2050 läggas fast i EU:s lagstiftning.

Avsikten är alltså att vi skall bli juridiskt tvingade till att minska utsläppen till NOLL år 2050. Och det är Isabella Lövin som förhandlar för oss ! !

Jag efterlyser en saklig debatt om de planerade åtagandena på EU-nivå. Jag har inte sett någon sådan i svenska riksmedia. Men i Tyskland har den börjat. Nedan gör jag några utdrag ur en debattartikel av Eric Heymann, mångårig medarbetare i Deutsche Bank.

+ – + – + – +

Der europäische Grüne Deal

I sin ”European Green Deal” förkunnar EU-kommissionen det ädla målet om klimatneutralitet fram till 2050. Är det bra för trovärdigheten i den europeiska klimatskyddspolitiken att formulera sådana ambitiösa långsiktiga klimatskyddsmål, när man bara har en vag uppfattning om hur man ska uppnå dem, men samtidigt vidtar otillräckliga åtgärder för att genomföra effektivare klimatskyddsåtgärder på kort till medellång sikt?

Jag menar “nej”.

En av ritualerna i den nationella och internationella klimatpolitiken är att politiker föresätter sig ambitiösa långsiktiga klimatskyddsmål. För det mesta blir det helt uppenbart långt innan tidsfristen löper ut att målen missas. Som svar kräver politiker vanligtvis ännu mer ambitiösa mål för den (fortfarande) avlägsna framtiden.

Varför är det den första tanken jag kommer på efter att ha tittat på “European Green Deal”, där EU-kommissionen formulerade målet “klimatneutralitet år 2050” ?

Med tanke på de potentiella farorna med klimatförändringar känner jag mig ibland ganska liten och småaktig, när jag kritiskt ifrågasätter den nuvarande klimatpolitiken och genom-förbarheten av långsiktiga klimatpolitiska mål. Eftersom EU naturligtvis eftersträvar ett absolut ädelt mål: Vem skulle ha någonting mot att “EU bör bli ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi, där 2050 inga fler utsläpp av växthusgaser förekommer och den ekonomiska tillväxten frikopplas från resursanvändningen” ? Så formulerade kommissionen det i sin Green Deal.

Hittills har de uppställda målen oftast missats. Det beror snarast på det faktum att det fortfarande inte finns några kraftfulla, pålitliga och billiga tekniker med låga utsläpp av koldioxid, som kan tillfredsställa den växande hungern efter energi på jorden.

Endast två länder har befunnits göra tillräckligt för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 ° C: Gambia och Marocko.

Här kommenterar jag några exempel ur den “Gröna Given”:

• Föga överraskande vill EU främst fokusera på förnybara energislag. Deras utsläpp är betydligt lägre än dem av fossila bränslen. Men förnybara energikällor är inte helt klimatneutrala. Och det är fortfarande en lång väg att gå till 100% förnybara energikällor. Senast stod förnybara energislag för cirka 18% i EU.
• EU strävar efter en högre renoveringsgrad i befintliga byggnader (för närvarande 0,4 till 1,2 % per år). Bortsett från frågan om det finns byggföretag som faktiskt kan renovera hela den europeiska byggnadsbeståndet fram till 2050, bör man notera att byggnader efter deras renovering i dag generellt sett inte är nollutsläppshus utan bara (betydligt) mer energieffektiva än tidigare.
• Kommissionen konstaterar att möjligheterna för transporter kombinerade med flera olika transportslag, multimodal transport, måste förbättras. Det är oärligt. Framför allt skulle ett klimatneutralt Europa behöva mycket mindre trafik, oavsett hur den drivs. Att plädera för mindre trafik och införa motsvarande restriktiva åtgärder är inte politiskt riskfritt.
• Kommissionen kommer att stödja inrättandet av laddstationer för fordon med inga och låga utsläpp. Tar man hänsyn till hela värdekedjan kommer det dock inte att finnas några utsläppsfria fordon under överskådlig framtid.
• Kommissionen förlitar sig på innovativ teknik och nämner t.ex. infångning, lagring och användning av koldioxid, men tycks omedveten om att många länder (t.ex. Tyskland) redan effektivt har uteslutit sådan teknik.
• Kommissionens Gröna Giv innehåller också delar av europeisk politik som inte ses med odelad glädje i vissa medlemsstater: På detta sätt vill den öppna sina egna inkomstkällor för klimatskydd och ifrågasätter principen om enhällighet i skattefrågor. Det senare gäller dagens skattebefrielse av flygbränsle som kommissionen studerar. Om den tas bort, undrar jag hur det kommer att tas emot i länder med stora inkomster från flygturism.

Missförstå mig inte: Kommissionens Gröna Giv innehåller många bra idéer, till exempel en plädering för omfattande prissättning av utsläpp. Detta bör definitivt följas upp. Den anger också viktiga prioriteringar inom områdena lokalt miljöskydd och biologisk mångfald.

I grund och botten är emellertid frågan: är det bra för trovärdigheten i den europeiska klimatskyddspolitiken, att man formulerar sådana ambitiösa långsiktiga mål, men samtidigt inte genomför tillräckliga åtgärder för ett mer effektivt klimatskydd, som kan genomföras på kort till medellång sikt?

Jag menar “nej”.

Eric Heymann

+ – + – + – +

Heymann skriver att det är en bra idé med en “omfattande” skatt på utsläpp, vilket är logiskt, om man tror att de är skadliga. Det är naturligtvis en åsikt varje medarbetare i Deutsche Bank bör, kanske måste, ha.

Hans kolumn publiceras emellertid på den tyska arbetsgivarföreningens sidor. Jag vet att i dess styrelse finns ledamöter med full insikt i bluffen om klimathotet. Därtill kan man lägga att många företagare ser Energiewende som sitt företags långsamma undergång.

I båda de två stora partierna finns fraktioner som öppet anser att klimathotet är en bluff. Den tyska klimatpolitiken kan komma att vända mycket plötsligt.

S. Å.

+ – + – + – +

by