Monthly Archives: May 2015

Energimixen i Europa

150530-EWEA-Power mix

The European Wind Energy Association, EWEA . . .

. . . har givit ut en rapport över energiproduktionen i EU och Europa. Ovan visas hur totala kapaciteten, sammanlagda märkeffekten, fördelat sig på olika energislag.

PV = PhotoVoltaic solar panels
CSP = Concentrated Solar Power

150530-EWEA-EU Market Shares
Här visas vilken andel EU:s länder har av totalt installerad kapacitet, märkeffekt, för vindkraft.

Hela rapporten finns här:
http://www.ewea.org/fileadmin/files/library/publications/statistics/EWEA-Annual-Statistics-2014.pdf

Där finns precisa uppgifter, ex.vis att av länderna utanför EU finns betydande kapacitet av vindkraft:

Turkiet, 3,8 GW
Norge, 0,8 GW
Ukraina, 0,5 GW

Vidare nådde installationen av solpaneler ett betydande maximum 2011 och har sedan halverats.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Inga pensionspengar till den gröna bubblan!

HB-Irrsin-Stop
I Tyskland har stora demonstrationer hållits mot “der Irrsinn”, galenskapen, med satsningarna på vindkraft (Handelsblatt).

GD-00-Logga

I ett flertal tidningar har tre aktiviser argumenterat för att pensionsfonderna skall satsa på “förnybar” energi:

Snart spricker fossilbubblan

Här ett svar:

2015-05-29

Vad har Tyskland, Spanien, England med flera europeiska länder gemensamt? Jo, de har förbyggt sig på så kallad förnybar energi; satsningar som har bidragit till Europas ekonomiska kris. Särskilt utsatt är Tyskland, som kommit längst i försöken att ersätta kärnkraft med vind- och solkraft. Tyskarna har därför ett av Europas högsta elpris.

Skribenterna vill att Vattenfalls kolbrytning i Tyskland ska upphöra. Vattenfall är vana vid förluster men skribenterna verkar även tycka att tyskarna skall acceptera den elbrist som blir följden.

Vind- och solkraft är ju helt väderberoende och har tydligt visat att de i praktiken inte kan ersätta kärnkraft. Tyskarna har följaktligen tvingats bygga ut kolkraften.

Grundbulten skribenterna stöder sig på finns inte. Ingen har visat att koldioxid åstadkommer farlig uppvärmning. FN:s klimatpanel IPCC stöder sig på felprogrammerade datamodeller när de påstår att jorden skulle kunna bli tre till åtta grader varmare och obeboelig på mindre än hundra år, i verkligheten ligger temperaturen still sedan snart tjugo år, något modellerna helt missat.

Gröna satsningar ger inga vinster eftersom sund konkurrens sätts ur spel med hjälp av rejäla subventioner till det så kallade förnybara och godtycklig straffskatt som läggs på dess konkurrenter. Att satsa AP-fonderna i gröna projekt är följaktligen ett säkert sätt att få se pengarna försvinna. Låt inte det ske!

Lennart Back

Med kommentar (som ännu inte lagts ut):

Sture Åström

Vi har redan all produktionskapacitet vi behöver för el. Att då subventionera ökad kapacitet innebär kapitalförstöring i nationell skala. Erfarenheterna från Tyskland visar med siffror från verkligheten att vi behöver ha ALLA gamla kraftverk kvar, hur mycket vindkraft vi än bygger, googla “klimatsans energifakta”.

Det förkommer nämligen att det råder vindstilla samtidigt i Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike, trots att det nu finns stora vindkraftparker på Nordsjön.

Vindkraft fungerar bara så länge som de “gamla” kraftverken levererar “reglerkraft”. De får nu inte betalt för att de håller den beredskap det fordrar. Därför aviserar 26 kraftverk i Tyskland om att de kommer att lägga ner.

Då kommer det verkliga värdet av “reglerkraft” att visa sig. Dess pålitlighet gör att den är värd mycket mer än den opålitliga vindkraften.

Lägg till att kampen mot koldioxiden är fullständigt meningslös. Den påverkar klimatet så lite att det inte kunnat mätas, kanske inget alls, googla “observerade klimatfakta”. Dessutom har de utsläpp vi haft varit en välsignelse för hela mänskligheten. Mera koldioxid i luften har gynnat växterna. Öknarna har minskat. Skördarna har ökat dramatiskt, så att världens fattiga fått mer mat och billigare mat. Det har räddat hundratals miljoner från svält, googla “koldioxid växt välgörande”.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Folksam glömde också landhöjningen

NAX-140814-Landhöjningen
Nils-Axel Mörner är en av världens främsta experter på havets nivå. Denna misstolkas ofta på grund av landets lokala rörelse upp eller ner. Han visar här hur landhöjningen i Skandinavien svänger runt ett “gångjärn” i Stora Bält, där den är noll. Den ökar sedan till 10 millimeter om året vid Höga Kusten.

DT-Logga

2015-05-26

Liksom Leksands kommun, IVL Svenska Miljöinstitutet och branschorganisationen Svensk Försäkring missar även Folksam pågående landhöjning. Den är visserligen noll i Köpenhamn men ökar norrut till runt fem millimeter per år i Mälardalen och uppåt en centimeter per år i nordligaste Sverige.

Enligt korrekta bedömningar i hamnar världen runt har världshaven under 1900-talet stigit med en till två millimeter per år, rimligen som en följd av en knapp grads återhämtning från Lilla istidens periodvis kallare klimat cirka 1300–1850. Den har följt Solens växlande magnetiska aktivitet, som nu åter är minimal med risk för kyligare klimat framöver.

De fem institut som följer den globala temperaturen har inte registrerat någon nämnvärd ökning på snart 19 år. Detta medger också FN:s klimatpanel IPCC, som får sina mätdata från några av dessa institut.

Vindar orsakas av temperaturskillnader. Dessa minskar med varmare klimat på våra breddgrader – och ökar med kyligare. Ledande meteorologer betonar att antalet svåra stormar inte ökat på senare år. Men följderna blir svårare med ökande befolkningar, fler boende nära vatten, illa byggda hus, dålig avrinning och dåligt samhällsskydd i många länder.

Därför är det klokt av Köpenhamn att se om sitt skydd mot översvämningar. Men för Falun med 119 meter över havet och drygt en halv centimeter årlig landhöjning är det nog ett slag i luften utom vad gäller Faluån, som ju svämmar över ibland. Utlösande faktorer är sedan århundraden snösmältning, regn – och numera även dålig avrinning.

Tege Tornvall

Nätverket Klimatsans

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Översyn av klimatpolitiken

Riksdagen-Logga

Motion 2009/10:MJ372

Nedan återger vi den motion i Riksdagen, som redan 2009 ingavs av Ingemar Vänerlöv (KD). Men ledamöterna i det aktuella utskottet ville inte ta upp den till diskussion. Den avfärdades och finns idag inte i det öppna arkivet, men kan läsas här. Vänerlöv ställde inte upp till valet 2010 och har därför inte följt upp frågan i Riksdagen.

Frågan om klimatet framhölls ofta som ”civilisationens ödesfråga”, varför den inte kan ha varit ointressant för utskottet. Således måste vi dra slutsatsen att ledamöterna betraktade den som tabu.

Följande mening i motionen är central:

”Vid en granskning av svenska expertutredningar och material från ämbetsverk visar det sig att den vetenskapliga osäkerheten i klimatfrågan framhålls och belyses på ett tydligt sätt, men sedan händer någonting med utredningsmaterialet ju längre den politiska processen fortskrider. ”

Motionen beskriver hur hypotesen om koldioxidens verkan på klimatet utvecklats, men konstaterar att redan 1991 hade tongivande forskare, bl.a. den ännu idag aktive Fred Singer, förklarat att det inte fanns några bevis för att koldioxid påverkade klimatet.

Det trotsar allt förnuft och all logik att beslutsfattare i besittning av sådan information fortsätter att lägga enorma kostnader på att bygga om samhället med motiveringen att det är nödvändigt på grund av koldioxidens verkan på klimatet.

Den enda kritik som kanske kan vara motiverad är att motionen siktar för högt med förslaget att inrätta ”ett oberoende vetenskapligt granskningsorgan på global nivå”. Det är onekligen vad som behövs, men det hade varit mer realistiskt att föreslå en enkel svensk utredning av faktaläget.

+ + + +

Förslag till riksdagsbeslut

1.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en bred klimatforskning.

2.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en oberoende granskningsfunktion i samband med att klimatologiska forskningsresultat sammanställs.

Motivering

På senare tid har klimatet varit i fokus som aldrig förr. Dagligen matas vi med budskap om ”klimatförändringarna” (i bestämd form), som om dessa vore definierade. Domedagsprofetior avlöser varandra i media. Mer eller mindre aningslösa journalister och politiker påstår ej sällan när någon spektakulär väderhändelse ägt rum att vi ser redan resultatet av klimatförändringarna, trots att statistiken visar att likadant väder har ägt rum förr. T ex var det i somras skyfall med besvärliga följdverkningar i mellersta Norrland. En kommunpolitiker menade då att avloppsledningsnätet inte var konstruerat för sådana regnmängder som nu klimatförändringarna ger upphov till. Intressant är att den största officiella dygnsnederbörden i Sverige ägde rum redan 18 juni 1908 i Härnösand, då det kom 187 mm regn. Enligt SMHI är klimat det genomsnittliga vädret under en 30-årsperiod. Det dagliga vädret bevisar därför ingenting om eventuella klimatförändringar. För övrigt är klimatförändringar i sig inget att hetsa upp sig för, eftersom de alltid har ägt rum så länge jorden funnits till. Vad som i det här fallet är intressant är om vi kan befara en rent antropogen global uppvärmning (AGW = Anthropogenic Global Warming) alltså en klimatförändring förorsakad av människan själv.

Tvivelsutan har jordens medeltemperatur stigit under senare årtionden. Den så gott som allmänt förhärskande teorin är att detta beror på att våra ökande koldioxidutsläpp utgör en förstärkt växthuseffekt som därmed verkar uppvärmande på jorden. I debatten hörs ofta att koldioxidhalten i atmosfären ökat med 30 procent, vilket givetvis kan tyckas anmärkningsvärt. Dock är andelen koldioxid i atmosfären mycket låg. Länge har den legat på 0,3 promille. Nu är den efter nämnda ökning snart uppe i 0,4 promille. Andelen koldioxid i atmosfären har alltså gått upp en tiondels promilleenhet. Av 10 000 luftmolekyler är nu, grovt räknat, fyra stycken koldioxid istället för tre, som det var tidigare. Det ter sig svårförklarligt att denna tiondels promille, eller enda tiotusendel, skulle vara orsak till nutidens alla klimatlarm: tinande tundra, smältande glaciärer, utrotningshotade isbjörnar etc.

Det råder långt ifrån någon konsensus bland världens forskare när det gäller befarade klimathot. Det finns många vetenskapliga frågetecken av avgörande betydelse kring den förhärskande koldioxidteorin. Ett sådant är Michael Manns grafiska beskrivning över temperaturens och koldioxidens utveckling, den s k hockeyklubban. Mann ville visa att det fanns ett entydigt samband mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och global temperatur och att de senaste hundra årens kraftiga temperaturstegring sammanföll med de ökade utsläppen. Det märkliga var att Manns analyser visade att temperaturen liksom koldioxidhalten varit tämligen oförändrade under tidigare århundraden för att kraftigt skjuta i höjden under senare tid, varvid 1990-talet var det varmaste decenniet under de senaste tusen åren. Därför har Manns temperatur/koldioxidkurva fått namnet ”hockeyklubban”, eftersom kurvan liknade en hockeyklubba med bladet vänt uppåt. FN:s klimatpanel, IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), fäste stor vikt vid denna hockeyklubba, eftersom den ansågs vara en god illustration till det dramatiska skeendet i temperaturökningen under 1900-talets senare del. De som kritiserade Mann (”Lilla istidens” kraftigt sänkta temperatur på 1600-talet fanns t ex inte med i Manns analys) förvägrades först att ta del av hans statistiska material. Dock blev han så småningom tvingad att lämna ut materialet och hans beräkningar framstod snart som ett falsarium. Det beräkningssätt som Mann använde sig av visade sig ge en kurva likt en hockeyklubba i 99 av 100 simuleringar, även när rena slumpdata matades in.

Ett annat frågetecken är att växthusgasernas temperaturavtryck saknas. Det anses råda enighet ibland klimatologer om att uppvärmning orsakad av ökande halter av växthusgaser i atmosfären ska ge störst temperaturgenomslag i den undre delen av atmosfären, troposfären (där vädret äger rum), och avsevärt mindre vid jordytan. Detta har man tagit hänsyn till i IPCC:s modeller. Men i verkligheten förhåller det sig tvärtom. Väderballonger som skickats upp genom åren hittar inga tecken på det speciella uppvärmningsmönster (s k hotspot) som orsakas av växthusgaser.

Ett annat faktum som AGW-anhängarna, som förklaring till kommande klimatkatastrofer, verkar kringgå är att ytterligare ökad halt CO2 i atmosfären faktiskt ger små temperatureffekter. Den globala temperaturhöjningen via koldioxidens växthuseffekt bedöms enligt principer som Beers lag avta logaritmiskt med ökande koldioxidhalt. Detta innebär att en haltökning med 100 ppm från dagens nivå ger mycket lägre temperaturhöjning än den ökning från ca 280 till 380 ppm som hittills antas ha skett. En ökad koldioxidhalt under 50 år på 100 ppm skulle ge en temperaturhöjning på bara en eller annan tiondels grad.

Att klimatpanelens prognoser ändå blir dramatiska beror på att man i sina datormodeller lagt in en hel del positiva återkopplingsmekanismer (s k feedbacks), varför en begränsad temperaturökning, orsakad av t ex höjd koldioxidhalt, flerdubblas. Man utgår ifrån att klimatet i sig är instabilt. Detta motsäges helt av en av världens mest erkända klimatforskare Richard Lindzen, som menar att negativa återkopplingsmekanismer dominerar och de stabiliserar klimatet vid en eventuell störning.

När någon orkan drar härjande fram över någon del av världen låter media och somliga forskare oss förstå att det här är vad som väntar framöver när klimatförändringarna slår igenom fullt ut, fast det blir fler och våldsammare orkaner. Detta motsäges dock av observationsmaterial och klimatteori. Under perioden 1900–1949 inträffade 101 orkaner på USA:s Atlantkust, varav 39 var särskilt intensiva. Under den lika långa perioden 1956–2005 hade antalet minskat till 83, varav 34 särskilt intensiva. Stormar och orkaner uppstår som regel till följd av temperaturskillnader inom olika områden, vilka i grunden beror på temperaturdifferenser mellan polarområdena och tropikerna. Eftersom en global uppvärmning anses höja temperaturen mer över polartrakterna än över tropikerna så blir temperaturskillnaderna mindre, varför det borde bli färre orkaner med lägre intensitet.

Ej sällan kablar media ut nyheter om att den globala uppvärmningen kommer att leda till att havsytan kommer att stiga flera meter och dränka vissa öar och kustområden. Värst var Al Gore som, i sin film ”An inconvenient truth” (innehöll åtskilliga felaktigheter), påstod att havsytan skulle komma att stiga sex meter fram till slutet av innevarande århundrade. Sedan förra nedisningen har havsytan stigit med i genomsnitt 7 mm per år och det verkar bli ännu mindre. Under 1900-talets första hälft var ökningen 2 mm per år, medan ökningstakten under århundrades senare del blott var 1,5 mm per år. Att det nu plötsligt skulle bli 6 cm per år som Al Gore förutsade ter sig helt orimligt. Det är särskilt allvarligt när någon med nobelpristagarauktoritet desinformerar.

De senaste 25 åren har koldioxiden varit den förhärskande teorin för att förklara all klimatvariation. Men historiskt sett råder det inga tvivel om solens betydelse. Sambandet mellan solaktivitet och klimat är dokumenterat. När solen är mer aktiv blir det varmare på jorden och tvärtom. För mer än 300 år sedan t ex, var solen inte så aktiv. Då hade vi vad som populärt brukar kallas för ”lilla istiden” och det var kallt på många platser. För ettusen år sedan däremot var solen lika aktiv som idag och då var det varmt. Vikingarna kunde då kartlägga Grönland för stränderna i norr var inte istäckta. Solens aktivitet har fördubblats under de senaste etthundra åren och det är det som i huvudsak har lett till 1900-talets uppvärmning.

Under 2000-talet däremot har temperaturökningen stagnerat eller rent av gått tillbaka. Satellitmätningar visar att temperaturhöjningen under de senaste decennierna främst berodde på ökad solaktivitet och inte på människans CO2-utsläpp. Solforskaren och en av författarna till FN:s klimatrapport 2007, Joyce Penner vid University of Michigan, medgav i en intervju i vetenskapsradion i juni 2008 att klimatmodellerna har övervärderat betydelsen av CO2. Att solen hade större inverkan än man från början räknade med finns med i IPCC-rapporten 2007.

Men det står inte alls omnämnt i den sammanfattning som presenterades för media och makthavare. När Joyce Penner fick frågan ”Varför inte det?”, svarade hon att i en sammanfattning ska man bara ta med det som man kan förklara och förstå. Och dessutom så vet vi ju inte hur länge solaktiviteten kommer att vara förhöjd.

Det finns sålunda åtskilliga frågetecken runt AGW-teorin och många fakta som motsäger den. Det finns ingen övertygande bevisning av att mänskligt utsläpp av koldioxid, metan eller andra växthusgaser förorsakar nu eller i en nära framtid katastrofal upphettning av jordens atmosfär och rubbning av jordens klimat. Tvärtom finns det vetenskapliga belägg för att ökning av atmosfärens koldioxid åstadkommer många nyttiga effekter i jordbruk och boskapsskötsel. AGW-teorin är framsprungen ur spekulationer och datorprograms klimatmodellering och kan därför inte göra anspråk på att vara reell vetenskap i stringent mening. Klimatet är oerhört komplext och ingen har full vetskap om alla de parametrar som styr dess förändringar.

Det behövs en bredare klimatforskning, en forskning som tar till vara nya infallsvinklar i förståelsen av vårt klimat och dess förändringar. Det är inte acceptabelt att för att få resurser till sin forskning bör en forskare bekänna sig till en viss skola, vilket nu är liktydigt med den politiskt korrekta AGW-teorin. Sådant för aldrig forskning i vidare bemärkelse framåt. Stora och viktiga beslut i klimatfrågor måste bygga på relevanta fakta. Därför är det nödvändigt för beslutsfattare att se till så att även forskare, givetvis seriösa, med lite annorlunda teorier får möjlighet att bedriva forskning. Det är att stödja en bred klimatforskning.

Att AGW-teorin lever vidare, trots vetenskapliga invändningar, beror till stor del på att media i allmänhet prioriterar katastrofscenarier, framtagna genom datorers klimatsimuleringar, framför objektivt tvivel. Man väljer t ex att inte skriva om att istäcket i Arktis nu har vuxit till för andra året i följd och nu är så gott som normalt igen. Dylika bortval leder t ex till att den amerikanske ambassadören Matthew W Barzun skrev 090922 på Svenska Dagbladets Brännpunkt: ”Den arktiska isen försvinner snabbare än väntat. Havsnivåerna hotar att höja sig snabbare än tidigare förutsetts.” Förutom att det inte är sant är det allvarligt, som tidigare nämnts, när människor som upplevs som auktoriteter desinformerar.

Det kan förefalla märkligt att trots att allt fler vetenskapsmän och forskare ifrågasätter AGW, lever teorin vidare, inte i första hand som en stringent vetenskaplig sanning, men väl som en politisk sådan. Vid närmare eftertanke är det inte så underligt, eftersom dagens klimatbudskap är de som IPCC, på ett auktoritativt sätt, levererar i sina klimatrapporter och de stöder helt AGW-teorin.

I sammanhanget är det intressant att konstatera att med den politiska AGW-sanningen som grund får svenska staten goda skatteintäkter t ex genom koldioxidbeskattningen som infördes 1991. Skattesatsen har fyrdubblats sedan skatten infördes. År 2008 var den 2:34 kr per liter bensin och 2 883 kr per kubikmeter eldningsolja, vilket enligt Finansdepartementet gav staten en intäkt på 32,5 miljarder kronor (inkl. moms), pengar som går direkt till statskassan och inte till några ”klimatbefrämjande” ändamål. Sedan starten 1991 har denna skatt inbringat 400 miljarder (inkl. moms) i 2008 års penningvärde. Klimatlarmen (ju allvarligare – desto bättre) är bra argument som får människor att tro att de tar sitt ansvar och är med och räddar jorden när nya klimatrelaterade skatter och avgifter skall betalas.

FN:s klimatpanel, IPCC, grundades 1988 via procedurer vid FN:s miljöprogram och World Meteorological Organization (WMO) med syftet att utvärdera ”den vetenskapliga, teknologiska och socio-ekonomiska information som är relevant för riskbedömning av möjlig mänsklig påverkan på klimat”. Här är det viktigt att komma ihåg att när klimatpanelen började sitt arbete hade AGW-teorier vuxit sig allt starkare under flera decennier och de kom att genomsyra panelens arbete redan från start.

För att försöka förstå AGW-teorins starka ställning, trots kritisk vetenskaplig granskning av erkända forskare, kan det vara lämpligt att studera AGW-teorins framväxt, vilken har kartlagts av Jacob Nordangård vid Linköpings universitet i studien Thoughts leading to action. Studien är en delstudie i Nordangårds avhandlingsprojekt om EU:s bioenergipolitik. I studien ges en bakgrund till hur klimatfrågan växte fram som en viktig angelägenhet för det europeiska samarbetet. Frågan Nordangård ställt sig är varför klimatfrågan så framgångsrikt och snabbt blev implementerad.

Det mesta av följande historieskrivning om AGW-teorins framväxt är saxat ur Nordangårds arbete.

Frågan om koldioxidens inverkan på jordens temperatur tog sin början redan i slutet av 1800-talet när den svenske kemisten och fysikern Svante Arrhenius (1859–1927) lanserade sin teori om att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären skulle leda till en global temperaturstegring på 5 till 6 grader. Arrhenius tyckte dock till skillnad från dagens tongivande debattörer att uppvärmning var något bra eftersom det då skulle gå att undvika en ny istid samt att det skulle gynna växtlighet och grödor.

År 1938 utvecklade ingenjören och uppfinnaren G. S. Callendar Arrhenius idéer och spekulerade i att människans förbränning av fossil energi kunde ha gett upphov till den observerade uppvärmning som hade pågått sedan 1880.

Efter 1945 fick militären i USA höjda forskningsanslag när man ville få en grundligare förståelse för vädrets krafter. Detta gjorde att medel till att utföra ordentliga studier och att utveckla verktyg för klimatmodellering blev tillgängliga.

De allt högre temperaturerna i den norra hemisfären hade gjort frågan om klimatet allt mer publikt intressant under 1950-talet. Nyhetsartiklar tog upp aspekter av klimatet som likaväl hade kunnat hämtas från dagens nyhetsflöde. Det varnades för högre havsnivåer, förändrad jordbruks- och fiskeproduktion, smältande glaciärer och att miljontals människor skulle behöva flytta på grund av klimatförändringar.

Fysikern Gilbert Plass (1921–2004) publicerade 1956 en av de viktigare artiklarna om klimatet under 1950-talet. Under sina studier om strålning från vapen hade han som sidospår kommit in på frågan om koldioxidens påverkan på klimatet. Plass gjorde beräkningar som visade att ökade koldioxidutsläpp skulle kunna leda till högre temperaturer. I en artikel publicerad 1959 trodde han att den globala medeltemperaturen skulle kunna stiga med 1,7 grader till millennieskiftet.

Roger Revelle, en oceanograf med ett förflutet i den amerikanska militären, kom att bli en av de allra viktigaste tidiga aktörerna för att föra fram teorin om att människan förändrade klimatet genom utsläpp av koldioxid (AGW). Revelle var involverad i studier av kärnvapentester som den amerikanska marinen utförde. Han kom fram till att radioaktivt avfall skulle finnas kvar i atmosfärens övre skikt under flera år och att detsamma gällde för nästan vad som helst som pumpades in där (däribland koldioxid). Detta gjorde honom personligen intresserad av gasen och han drog sig till minnes Callendars och Plass varningar om den starkt uppvärmande effekt som koldioxiden kunde ge upphov till om den ackumulerades i atmosfären. Revelle publicerade därefter en artikel i den vetenskapliga tidskriften Tellus där han redogjorde för upptäckten. Artikeln kom att bli en av grundbultarna i det som kom att bli den moderna klimatdiskursen.

Klimatforskningen var i sig en liten del av det Internationella Geofysiska Året 1957 men fick här sin moderna grund. Revelle var mycket engagerad i arrangerandet av detta evenemang och hade som förberedelse 1956 börjat utföra mätningar av koldioxidnivåerna i atmosfären vid Mauna Loa på Hawaii och på Antarktis. År 1961 publicerades material som visade att nivåerna hade ökat varje år som gått, vilket sammankopplades med förbränningen av fossil energi.

År 1963 arrangerades den första internationella klimatkonferensen, Implications of Rising Carbon Dioxide Content of the Atmosphere, som var helt inriktad på frågan om människans inverkan på klimatet genom koldioxidutsläpp. I konferensdokumentet fastslogs att en fördubbling av koldioxidnivåerna beräknades leda till en temperaturökning på 3,8 grader och att detta skulle kunna ge upphov till översvämningar av lågt belägna landområden genom en ökad avsmältning av världens glaciärer.

Revelle samarbetade med en annan mycket viktig aktör, Bert Bolin, i framväxten av AGW-teorin. Bolin blev 1961 professor vid Stockholms universitet och Internationella meteorologiska institutet (IMI) och utgjorde som sådan en viktig länk mellan USA och Europa. Stockholm kom tidigt att utvecklas till en central plats i utvecklandet av teorin om koldioxidens inverkan på klimatet.

År 1964 började Revelle arbeta med befolknings- och resursfrågor vid Harvard University. Han var här speciellt intresserad av att undersöka mat, resurser och energianvändning i utvecklingsländer. Detta var områden som tidigt sammanlänkades med klimatfrågan. Vid centret hade han den i sammanhanget mycket inflytelserika Al Gore som student.

År 1965 anordnades en ny konferens, Causes of Climate Change, i Boulder. Under denna presenterade meteorologen och datamodelleraren Edward Lorenz från Massachusetts Institute of Technology rön om att klimatet kunde skifta väldigt snabbt genom små förändringar (naturliga eller genom mänsklig teknologisk inblandning) i klimatsystemet. Detta var också en slutsats som drogs i den konferenssammanfattning som skrevs av Roger Revelle.

För att möta miljöproblemen föreskrev den under 70-talet mycket inflytelserika tankesmedjan The Club of Rome (Romklubben) i boken Mankind at the Turning Point att ett ”organiskt” och holistiskt världssamfund behövde skapas. Ett sådant system krävde i sin tur att nationernas självbestämmande behövde begränsas. För att uppnå detta mål diskuterades möjligheten att ena mänskligheten kring ett antal miljöhot. Ett av dessa var den globala uppvärmningen.

Kring slutet av 70-talet började även klimatfrågan uppmärksammas politiskt inom Europiska kommissionen. Vid World Climate Conference som anordnades av WMO 1979 uttrycktes vikten av globalt samarbete för att kunna förutse och förhindra potentiella människoframkallade klimatförändringar.

I mitten av 1980-talet började Europeiska kommissionen på större allvar ta upp frågan om växthuseffekten. År 1986 samlade EU-kommissionen 60 ledande klimatforskare från Europa och USA för att utvärdera konsekvenserna av utsläpp av koldioxid och andra gaser. Rekommendationen var att skapa en dialog mellan vetenskapsmän och politiker.

Vid 1988 års Conference of the Atmosphere i Toronto föreslogs av en grupp energiexperter att utsläppen av koldioxid behövde minska med 20 % fram till 2005 jämfört med 1988. Med på konferensen fanns också den amerikanske senatorn Timothy Wirth som en vecka innan hade anordnat en uppmärksammad hearing i senaten med NASA-vetenskapsmannen James Hansen. Under denna deklarerade Hansen att han var 99 % säker på att de höga sommartemperaturerna som hade uppmätts i USA 1988 hade att göra med människans påverkan på växthuseffekten. Vädrets makter blev därmed en viktig retorisk stöttepelare. Samma år antog FN:s generalförsamling en resolution där klimatförändringarna betecknades som en gemensam angelägenhet för mänskligheten.

Efter det att Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) kom att skapas av WMO och UNEP 1988 fanns sedan en organisation som kunde ge en mer auktoritativ analys och rådgivning i frågan om klimatet. Alla bemödanden hade nu burit frukt efter en lång kedja av händelser och ansträngningar från olika parter sedan det första fröet såddes på 50-talet (eller ännu tidigare om Arrhenius räknas). Bert Bolin blev utsedd att leda organisationen. Första IPCC-rapporten gavs ut 1990 (och har sedan fått tre uppföljare (1995, 2001 och 2007). För EU utgjorde snabbt IPCC en vetenskaplig auktoritet som de kunde luta sig mot i det egna beslutsfattandet.

I ett avslutande diskuterande kapitel fastslår Jacob Nordangård: ”Jag vill påstå att skälet till att mänskligt framkallade klimatförändringar så snabbt definierats som en sanning och ett mål för EU att åtgärda mer har att göra med de tongivande aktörernas egna intressen om att skapa en världsordning med stärkta internationella institutioner som de själva kontrollerar än en genuin oro för ett allvarligt miljöhot. Klimat/miljö/energipolitiken blir då mer ett verktyg för att förverkliga den europeiska idealstat (och ytterst världsstat) som hägrar i exempelvis Jacques Delors ögon.”

Nordangård avslutar sin studie med ett Postscript, vilket här återges i sin helhet eftersom det visar på vilka följder det kan få när en forskare som länge förfäktat en viss teori plötsligt kommer fram till att den nog inte stämmer och ändrar uppfattning.

Tre år efter etablerandet av IPCC och ett år efter att den första rapporten släpptes publicerades en artikel i det lilla magasinet Cosmos. Denna artikel gjorde först inget större väsen av sig men väckte desto större intresse två år senare. Författare till denna var Fred Singer, Roger Revelle och Chauncey Starr. Den något överraskande slutsatsen i artikeln var att det inte fanns några bevis för att koldioxid påverkade klimatet. Detta var häpnadsväckande med tanke på Revelles oerhörda betydelse som ikon för den nu etablerade diskursen. Professor Fred Singer var däremot en välkänd skeptiker, vilket gjorde att kopplingen dem emellan snart ifrågasattes.

Artikeln anklagades för att vara Singers helt egna skapelse där Revelle mycket sparsamt skulle ha medverkat. Speciellt upprörd var Revelles gamla student vid Harvard, Al Gore, som ofta hänvisade till sin gamla mentor när han propagerade för åtgärder emot växthuseffekten (det var också, enligt Singer, opassande om en artikel av detta slag blev omnämnd samtidigt som Gores bok Earth in Balance kom ut 1992).

Eftersom Revelle dog en kort tid efter att artikeln publicerades blev frågan komplicerad. Affären ledde dock till ett rättsligt efterspel eftersom en tidigare medarbetare till Revelle, Dr. Lancaster vid Environmental Science and Policy Institute, angrep Singer och krävde att han tog bort Revelles namn från artikeln. Singer anklagades också för att ha utövat press mot en åldrande och sjuk kollega. Dessutom påstod Lancaster att Revelle inte var vid sina sinnens fulla bruk när artikeln skrevs. Vid rättegången framkom att Lancaster och Al Gores stab hade varit i nära kontakt och att Lancaster hade ingripit efter att denna kontakt inleddes. Rättegången slutade med att Singer vann och att Lancaster fick skriva en ursäkt. Singer och Revelle hade känt varandra ända sedan 1957 och arbetat ihop vid åtskilliga tillfällen. Deras huvudbudskap om att det vetenskapliga underlaget inte var tillräckligt för att motivera drastiska åtgärder hade enligt Singer även framförts av Revelle i ett brev som sänts till kongressmedlemmar den varma sommaren 1988. Även hans dotter intygade i Washington Post att han var medförfattare till artikeln (även om hon var noggrann med att påpeka att Revelles åsikter i sig inte hade förändrats). I Europa hade dock denna historia mindre betydelse än i det mer polariserade USA. För EU var ärendet med klimatet sedan länge avgjort till AGW-teorins fördel.

Åsa Knaggård har vid Lunds universitet lagt fram en alldeles färsk doktorsavhandling, Vetenskaplig osäkerhet i policyprocessen. En studie av svensk klimatpolitik. Knaggård har granskat den svenska klimatpolitiken från 1975 fram till 2007 och kommit fram till att klimatbeslut tas utan stöd i forskning.

Enligt ett inslag i Sveriges Radio 090917 där Åsa Knaggård var med framkom att hon har bland annat granskat utredningsmaterial från ämbetsverk, rapporter från vetenskapliga kommittéer, propositioner, tidningsartiklar, tal och riksdebatter. Ett 40-tal personer som tjänstemän, forskare och tidigare miljöministrar har intervjuats. Hon har funnit att den vetenskapliga osäkerhet som finns i klimatfrågan inte spelar någon roll då politiska beslut skall fattas.

Vid en granskning av svenska expertutredningar och material från ämbetsverk visar det sig att den vetenskapliga osäkerheten i klimatfrågan framhålls och belyses på ett tydligt sätt, men sedan händer någonting med utredningsmaterialet ju längre den politiska processen fortskrider.

– Ju närmare riksdagen en fråga kommer, sa Åsa Knaggård i intervjun, desto mindre syns de här osäkerheterna, de försvinner kan man säga. I riksdagsdebatten som jag har tittat på så nämns inte osäkerheten över huvudtaget i samband med klimatfrågan.

Forskare må ha ett inflytande från början då en fråga aktualiseras men har enligt Åsa Knaggård inget inflytande om vilka politiska beslut som sedan bör fattas. Politiker flyttar medvetet eller omedvetet fokus från det vetenskapliga materialet.

Den här motionen vill peka på behovet att se över klimatpolitiken. Det är inte acceptabelt att politiska beslut fattas som saknar grund i relevant vetenskaplig forskning. Det bör inrättas en oberoende granskningsfunktion i form av ett oberoende vetenskapligt granskningsorgan på global nivå. Detta organ bör granska det urval av forskningsresultat som ligger till grund för IPCC:s rapporter. Granskningsorganet bör påpeka om IPCC:s urval är obalanserat i förhållande till den totala tillgängliga forskningen i relevanta ämnen, exempelvis om välciterade vetenskapliga arbeten utelämnas trots att de kunde belysa problemet från andra infallsvinklar. Granskningsorganet bör också granska IPCC:s sammansättning med avseende på olika vetenskapsområden. Idag finns en övervikt av meteorologer och geovetare, medan exempelvis biologer och astronomer är underrepresenterade. Granskningsorganet bör också granska IPCC:s rapporter med avseende på om sammanfattningen för beslutsfattare i tillräcklig grad belyser de osäkerheter som råder kring slutsatserna. I det sammanhanget bör det också ifrågasättas om de forskningsresultat som är avhängiga klimatscenarier som simuleras fram genom datorers klimatmodellering verkligen är vetenskap i stringent mening.

Regeringen bör verka för att ett sådant granskningsorgan kommer till stånd.

Stockholm den 5 oktober 2009

Ingemar Vänerlöv (kd)

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Rena, observerade klimatfakta

150222-Temp 1860-2000
Den globala temperaturen har alltid svängt upp och ner vare sig halten koldioxid ökat eller inte. Sedan 1997 har ingen uppvärmning noterats.

Mätdata från fem institut

Följande fem institut följer regelbundet den globala temperaturutvecklingen:

o HadCRUT3, knutet till brittiska East Anglia-universitetet och brittiska vädertjänsten Met Office: landmätta data, använda av FN:s klimatpanel IPCC.
o GISS, Goddard Institute of Space Studies: landmätta data trots att GISS ingår i USA:s rymdstyrelse NASA.
o NCDC, National Climatic Data Center: landmätta data. NCDC betjänar USA:s vädertjänst NOAA (National Oceanographic & Atmospheric Adm.)
o RSS, Remote Sensing Systems: satellitdata från NOAA.
o UAH, University of Alabama Huntsville: satellitdata.

Ingen uppvärmning på över 18 år

Inget av dessa fem institut har på över 18 år registrerat någon nämnvärd uppvärmning, vilket även IPCC bekräftar. Den norske geofysikern och klimatforskaren prof. Ole Humlum sammanställer månatligen de fem institutens data med samma resultat: ingen uppvärmning på över 18 år.

Klimatet har alltid växlat

Sedan den senaste istiden slutade för 12-10.000 år sedan har Jorden genomgått många både varma och kallare perioder. Minst lika varmt som de senast decennierna har det varit flera gånger. Varmast var det s. k. postglaciala klimatoptimum för 7-5.000 år sedan, 2-4 grader varmare än nu. Andra varmare perioder var bl. a. romartiden och medeltiden fram till Lilla istiden.

Kallare under Lilla istiden

Lilla istiden varade ca 1300-1850. Då var det i tre perioder 1-3 grader kallare än nu. Det har uppskattats via bl. a. borrkärnor i landisar, trädringar, växters klyvöppningar, kemisk analys av biologiska och geologiska lämningar samt även historiska dokument.

Då rådde periodvis missväxt och hungersnöd. Såväl befolkning som livslängd och medellängd minskade jämfört med den föregående, varmare medeltiden.

En knapp grads uppvärmning

Sedan Lilla istidens slut ca 1850 har Jordens marknära temperatur värmts en knapp grad. IPCC uppger 0,85 grader för 1880-2012.

Uppvärmning och avkylning i perioder

Denna uppvärmning pågick i tre perioder med mellanliggande resp. efterkommande paus/avkylning: uppvärmning ca 1850-1880, 1910-1940 och 1970-1998 samt avkylning ca 1880-1910, 1940-1970 och sedan 1998. Det senare året hade den värmande El Niño-strömmen i Stilla Havet ovanligt stark verkan.

Atmosfärens massa och täthet…

… samt planetens gravitation och avstånd från Solen avgör atmosfärens temperatur. En djup och tät atmosfär på en planet med stark gravitation är varmare än en tunn och gles på en med mindre massa – oavsett sammansättning. Atmosfären på Venus är djup och tjock, består till 96,5 procent av koldioxid och är ca 480 grader varm. På Mars är atmosfären tunn och gles, består till 95 procent av koldioxid och är ca 43 grader kall.

Jordens atmosfär är mindre tunn än på Mars men består av 78 procent kväve, 21 procent syre, 0,9 procent argon och bara 0,04 procent koldioxid. Dess medeltemperatur är knappt 15 plusgrader tack vare att vattenånga och i viss mån koldioxid, metan och andra gaser fångar upp en del energi vid vissa frekvenser av utgående strålning från jordytan.

Men dessa frekvenser är nu nästan mättade så att verkan av ytterligare vattenånga, koldioxid etc. är marginell och logaritmiskt avtagande.

Vattenånga dominerar helt

Helt dominerande bland de gaser som tar upp energi ur utgående strålning från jordytan är vattenånga, 50-75 gånger vanligare i atmosfären och med starkare relativ effekt än koldioxid. Men kondenserad till moln och nederbörd har vattenånga även en kylande effekt. Den separata effekten av enbart koldioxid är marginell och balanseras av vattenånga. Även dubbel CO2-halt mot nu kan bara värma atmosfären någon enstaka grad.

Begreppet “växthusgaserna” är missvisande och gäller nästan helt vattenånga. Dess-utom är atmosfären inget växthus, eftersom den saknar tak och väggar.

Men vattenånga och moln fungerar i viss mån som ett tak.

Temperaturen påverkar CO2-halten

Mer solaktivitet värmer havens ytvatten särskilt runt ekvatorn. Varmare ytvatten gasar ut koldioxid, som ökar CO2-halten i atmosfären. Fortlöpande CO2-tillskott kommer från seismisk, vulkanisk och tektonisk aktivitet på land och under haven. Ytterligare och ökande tillskott kommer från ökande mänsklig verksamhet. Kallare ytvatten vid och nära polerna tar däremot upp koldioxid.

Båda förloppen ingår i ett naturligt årligt utbyte av ca 210 Gigaton kol (ca 770 Gton koldioxid) mellan hav, mark, växtlighet och atmosfär. Det är en fjärdedel av all koldioxid i atmosfären. Tillskottet från mänsklig verksamhet är i IPCC:s kolcykel ca 9 Gton kol (33 Gton koldioxid) = 4 procent av utbytet.

Om atmosfärens CO2-halt stiger snabbare än kalla hav tar upp ökningen, ökar dess partialtryck (andel av atmosfärens totala tryck) så att CO2 ändå pressas ned i haven. Där blir CO2 kolsyra och bildar sedan basiska föreningar med kalk och sediment. Haven förblir därför rejält basiska ändå.

Koldioxid är inget gift

Koldioxid är växtlighetens näring och tillför genom fotosyntes syre till atmosfären. Koldioxid stimulerar växtlighet. Från Jordens ungdom har atmosfärens CO2-halt successivt minskat från 90 till dagens 0,04 procent (400 ppm). Genom årmiljoner har växtlighet, mark och särskilt haven tagit upp koldioxid.

Haven innehåller nu ca femtio gånger mer kol än atmosfären. Eror med mycket rikare växt- och djurliv än nu har varit 5-10 grader varmare och har haft 3-20 gånger högre CO2-halt i atmosfären.

Mer koldioxid = mer växtlighet

1900-talets uppvärmning och ökade CO2-halt har ökat Jordens växtlighet. Satelliter har registrerat 11 procent ökad växtlighet de senaste 30 åren. Sedan 1930 har världens spannmålsproduktion ökat fem gånger från 481 miljoner ton till 2,4 miljarder ton.

Men folkmängden har bara ökat 3,5 gånger. Tillgången till föda har alltså ökat snabbare än folkmängden. Andelen fattiga och undernärda har minskat.

Nuvarande CO2-halt är trots viss ökning historiskt sett låg. Lägre halter minskar växtligheten. Mänsklig verksamhet återför nu en del bunden koldioxid från fossila rester till atmosfären. Det stimulerar mer växtlighet.

Koldioxid är ingen rök

Koldioxid är en transparent, osynlig, smak- och luktfri gas och syns inte på fotografier. Ändå illustrerar media koldioxid som vit rök och/eller mörk rök ur skorstenar. Vit rök är vattenånga. Mörk rök är sot och partiklar. Att visa koldioxid som rök är antingen okunnigt eller medvetet vilseledande.

Växlande CO2-halt i tid och rum

Atmosfärens CO2-halt mäts sedan 1958 på vulkanön Mauna Loa i Hawaii i Stilla Havet. Där har den sedan dess ökat från 315 till dagens 400 ppm (miljondelar) = 0,04 procent. Men CO2-halten mäts också på andra platser. Den växlar först efter geografiskt läge, omgivningar, årstid och tid på dygnet men tenderar alltid att utjämnas.

Enligt borrkärnor från Antarktis skulle CO2-halten fram till 1800-talets slut ha varit jämnt 280 ppm i tiotusentals år. Men CO2-molekylen vandrar i isen och bildar föreningar med andra ämnen. Trädringar, växters klyvöppningar och kemisk analys av biologiska rester visar högre och växlande halter. Halter på 300-400 ppm har också registrerats (Knouwemberg, Beck, Jaworowski).

Mindre vanligt extremväder

Enligt ledande meteorologer (världsmeteorologiska WMO, NOAA, prof. Lennart Bengtsson m. fl.) har extremt väder INTE blivit vanligare. Men moderna media rapporterar mer än tidigare och ger intryck av ökad frekvens.

Att det ofta får allvarligare följder beror på att allt fler bor farligt nära vatten, att stora ytor permanentas utan avrinning, att fattiga länders byggnader inte står emot extremväder och att folkrika fattiga stater inte kan skydda sin befolkning.

Vindar uppstår av temperaturskillnader mellan de varma tropikerna och de kalla polartrakterna. Global uppvärmning MINSKAR dessa skillnader.

Havsisar växlar cykliskt

Havsisarna i Arktis resp. Antarktis växer varje vinter och minskar varje sommar i ca 60-åriga cykler. Vintertid täcker de 15-20 miljoner km2 men krymper sommartid till runt hälften. På 1930-talet var Nordostpassagen sommartid segelbar precis som den varit de senaste åren.

Som minst de senaste åren var sommarisen i Arktis år 2012 men växte 2013. I fjol var den enligt danska forskare 30-40 procent tjockare än de fyra föregående åren. Sommarisen i Antarktis har de senaste åren nått rekordstor utbredning sedan den började mätas.

Havet stiger knappast alls

Sedan den senaste istidens slut för 12-10.000 år sedan har smältande landisar höjt världshavens yta med ca 130 meter. Snabbast steg den under postglaciala klimatoptimet för 7-5.000 år sedan. Nu stiger den med 1-2 mm per år men i minskande takt. På vissa håll (bl. a. i Norden) stiger landet efter istiden. På andra sjunker landet bl. a. under tektoniskt tryck (t. ex. Bangladesh). Koraller söker alltid ljuset och växer till vattenytan (Nils-Axel Mörner m. fl.)

Växlande solaktivitet driver klimatet

Borrkärnor ur landisar, trädringar, växters klyvöppningar och geologisk och biologisk analys visar att Jordens klimat sedan hundratals miljoner år nära följer Solens växlande magnetiska aktivitet i flera cykliska förlopp: bl. a. ett ca elvaårigt och ett runt 200-årigt. Sedan de elvaåriga cyklerna konstaterats och börjat mätas är vi nu inne i cykel nummer 24.

Solmagnetism bildar en skyddande sfär runt solsystemet mot inkommande kosmisk strålning. Denna bildar aerosoler i atmosfären, på vilka vattenånga kondenseras till moln, som i sin tur blir nederbörd. Aktiv sol minskar instrålningen, och tvärtom. Minskad instrålning = färre aerosoler = värmande effekt – och tvärtom (Svensmark, Shaviv m. fl., visat i försök på CERN)). Satelliter har nu registrerat 25 procent minskad solsfär och starkt ökad kosmisk instrålning.

Aktiva solcykler är kortare och höjer atmosfärens temperatur något. Passiva cykler är längre och sänker temperaturen. Aktivare solcykler på 1900-talet värmde atmosfären en knapp grad. Men senaste solcykeln (23) var och nuvarande solcykel (24) är både längre och mindre aktiv. Nästa solcykel (25) tycks enligt ledande solfysiker också bli det. Det talar för fortsatt kyligare klimat.

Möjlig utveckling:

Kyligare klimat framöver kan minska Jordens odlade yta och skördarnas storlek. Det skulle minska den globala tillgången på spannmål, kan orsaka hungersnöd för utvecklingsländernas fortsatt ökande befolkningar och kan skapa stor geopolitisk oro som folkvandringar och rena krig.

Tege Tornvall

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Parisavtalet måste ställas under debatt

150509-Romson

NoT-Logga

2015-05-09

”Kan grön människofientlighet leda till miljödiktatur?” Den frågan ställde professor Nils Uddenberg 1995. Han utgick från en enkät bland gymnasister. De oroade sig för miljöförstöring, klimatförändringar, befolkningstillväxt och världssvält. De ansåg att människan är en destruktiv kraft som skövlar naturen.

Över hälften ansåg att dessa problem endast kunde lösas av en stark miljörörelse, som får människorna att ändra sin livsstil. Han skriver: ”Får vi en diktatur i det här landet, tänker jag, blir det en diktatur i ekologins namn”.

Nu, när det är 1990-talets gymnasister som styr över oss, har miljörörelsens idévärld blivit politiskt korrekt i nästan hela politikerkåren med klimathotet som dominerande fråga. Var tredje svensk känner ”klimatångest”.

Nils Uddenbergs mardröm håller på att bli sann. Den agenda som låg bakom Stockholmskonferensen 1972, FN:s mål om Global Governance, har drivits vidare av klimatpanelen IPCC med klimathotet som föregivet motiv för globala åtgärder. Nu står det klart att det verkliga motivet är grön planekonomi. Klimatfrågan har kidnappats för politiska syften.

Vid nästa stora konferens i Paris i december, COP 21, är målet att nå ett ”bindande klimatavtal” mellan alla nationer. Avtalet innebär en global fördelningspolitik styrd av FN. Helylledemokraten Anders Wijkman kallar det ”en ny ekonomisk logik”. Den blir svår att skilja från planekonomi. Någon märkbar påverkan på jordens klimat kommer avtalet inte att få. Christiana Figueres, FN:s högsta klimatansvariga, sade nyligen: ”Detta är första gången i historien mänskligheten föresätter sig att ändra världens ekonomiska system”. (Googla ”Figueres intentionally”).

Tidigare hade en av IPCC:s ordförande förklarat: ”Klimatpolitiken skall fördela världens resurser på nytt sätt”. (Googla ”nzz ottmar ipcc”). Den svenska naiviteten och bristen på realistiska initiativ är generande.

I Paris vill miljöminister Åsa Romson visa hur duktiga vi är. Sverige skall ”gå före” i att underkasta sig den FN-styrda planekonomin. Hon är beredd att sälja ut delar av nationens förmögenhet och självbestämmande. Det finns knappast någon bred folklig förankring bland medborgarna för detta.

Det är ett rimligt krav att Parisavtalets innehåll och konsekvenser offentliggörs och ställs under öppen debatt.

Sigvard Eriksson, Norrtälje, nätverket Klimatsans
Ann Löfving-Henriksson, Orust, nätverket Klimatsans
Sture Åström, Helsingborg, nätverket Klimatsans

+—+—+

Kommentar

Vi har inte mobiliserat någon av våra många medlemmar som är professorer, för att vi vill markera att denna fråga inte handlar om naturvetenskap utan om politik, ekonomisk politik, inte klimatpolitik. Det beslut det handlar om är mer långtgående än vårt inträde i EU.

Notera också att samma dag har HD-Sydsvenskan en intervju med Åsa Romson på två helsidor:

Romson spår globalt klimatavtal

Sture Åström

+—+—+

KK-Logga

2015-05-16

Parisavtalet måste debatteras

Artikeln enbart införd på papper.

+—+—+

DT-Logga

2015-05-18

Vi kräver öppen debatt om Parisavtalet

Där ligger också en intressant kommentar:

Faktapolisen

Klimatfrågan har slutat handla om vetenskap, och blivit 100 % politik. Vetenskapligt är nämligen saken klar: Koldioxidutsläpp påverkar klimatet så litet att det inte är någon fara alls. Politiskt är faran större. Bland annat handlar förslagen till klimatåtgärder om att införa en världsregering och en global planekonomi. Det står där i avtalsförslaget, men svenska medier tiger om det. Planekonomin har misslyckats totalt överallt där den har prövats, och som klimatåtgärd kan den inte leda till annat än ekonomisk katastrof.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Tvåldispenser minskar CO2-utsläppen

150507-Palma-IMG_0238-B

Ny forskning visar: Tvåldispenser minskar CO2-utsläppen

Det gäller att vara påhittig. Skall vi rädda vår planet från de farliga koldioxidutsläppen kan vi börja med att två våra händer med flytande tvål ur en speciell dispenser. Det fick jag just lära mig under en härlig försommarvecka i Palma de Mallorca.

Using these dispensers you are reducing CO2 emissions to the atmosphere

Hotellkedjan TRYP är stor och ingår i den mycket större kedjan Melia. Det är således inte så få hotellgäster som kommer i åtnjutande av detta gratistips. Vetgirig som jag är frågade jag i receptionen om någon kunde hjälpa mig att förstå hur det hela går till. Man visade stolt hotellkedjans corporate policies där det framgår att man minsann har höga ambitioner vad gäller sustainability och environment protection . . .

Se där vad lite fantasi kan åstadkomma!

Sigvard Eriksson

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather