Figur 1. Michael Limburg, vice president för EIKE, inbjuden gästskribent på Achgut

I Tyskland förs faktiskt en debatt om klimatpolitiken, där den utan omskrivning kallas vanvettig. Där finns en stark organisation, EIKE, Europäisches Institut für Klima & Energie, som för förnuftets talan. I Sverige har vi ingen motsvarighet. Jag översätter därför en artikel av Michael Limburg, som beskriver den pågående katastrofens växande allvar.

Han talar om “Mittelstand”, vilket inte avser “medelklassen” utan istället en sektor av medelstora företag, d.v.s. betydande lokala företag eller sådana med stark ställning i specialiserade nischer. De utgör en ovanligt stor del av näringslivet i Tyskland. Många är familjeföretag, där ägarna också ingår i ledningen.

Dessa företagare disponerar en stor andel av nationens risk-kapital och de har visat att de kunnat satsa tillgångarna framgångsrikt. Nationen driver nu dessa företag mot ruin. Då sätts de kloka investerarna ur spel, vilket kommer att tvinga politiker att satsa det som behövs för att återuppbygga näringslivet efter klimatkrisen. Och politiker har sällan visat sig kunna göra kloka investeringar. . .

Artikeln är lång, men det är väl motiverat av dess allvar:

2023-01-25, Achgut, Michael Limburg:

Klimawandel: Kühler Kopf hilft enorm

(Klimatförändringar: Ett kallt huvud hjälper enormt)

Tysklands “Mittelstand” befinner sig i en allvarlig kris. Den främsta orsaken till denna kris är den federala regeringens klimatpolitik. Och den är helt kontraproduktiv, vare sig man tror att klimatförändringar skapas av människor eller inte.

Krisen är förmodligen den värsta som Tyskland någonsin har mött sedan andra världs-kriget. En kris som redan har kostat många medelstora företag deras existens och – om det fortsätter så, vilket tyvärr är att vänta – kommer många andra företag och med dem deras värdeskapande jobb att förloras.

Den främsta utlösande faktorn för denna kris är de snabbt stigande energipriserna, som på grund av politiska beslut började långt innan den ryska attacken mot Ukraina, även om detta, tillsammans med den politiska Corona-krisen, fungerat som en accelerator. Men huvudorsaken är och förblir “klimatpolitiken”, som skoningslöst förs av både EU och de tyska regeringarna.

Tyskland, EU och stora delar av västvärlden befinner sig just nu i ett veritabelt raseri för att “rädda klimatet”. Politikerna överträffar varandra med den ena dyra planen efter den andra för att, som de hävdar, ”rädda klimatet”. Oavsett om det är den tyska federala regeringens “klimatskyddsprogram”, plus de olika statliga klimatskyddsprogrammen, vare sig det är EU:s “Green Deal”, oavsett om det är de olika nationella “klimatskyddsprogrammen” i många västländer.

De har alla det gemensamt att de generöst lovar att uppnå “netto noll” eller “klimatneutralitet” till 2050 eller 2045 eller, eller, eller. Och det betyder att vid denna tidpunkt ska dina egna CO₂-utsläpp ha reducerats till noll – d.v.s. genom att kompensera för andra motsatta effekter, såsom absorption genom återplantering av skog och så vidare. Och det är för att, så tror man, det kommer att vara möjligt att begränsa ökningen av den teoretiska medeltemperaturen i världen till någonstans mellan 1,5 och 2 grader.

Försatt i ett konstgjort tillstånd av upphetsning

Till stöd för denna policy drivs en konstant 24/7 trumeld mot allmänheten av nästan alla medier. De hävdar att klimatkrisen redan är här och blir mycket, mycket värre för varje dag, och att världens undergång är nära förestående om inte omfattande åtgärder vidtas omedelbart – om inte omedelbart, så senast om 80 till 90 år, men då alldeles säkert.

Och allt för att den antropogent producerade CO₂, som – enligt naturlagarna – produceras vid varje förbränning, ju renare den är, desto mer skulle den göra klimatet varmare, även om det hittills inte varit mätbart. Vad som menas med detta är en medelvärdestemperatur som inte existerar i verkligheten (precis som ingenstans på jorden betalas ut en genomsnittlig världsinkomst). Hur som helst måste denna statistiska siffra minskas till varje pris.

Och tack vare detta ständiga trummande av media och politik, har många människor i detta land, liksom i stora delar av väst, försatts i ett konstgjort tillstånd av upphetsning, de har till och med blivit riktigt berusade, så att de inte ifrågasätter eller vågar ifrågasätta. Det gäller även de som inte direkt berörs av denna politik, men drivs i konkurs eller på annat sätt skadas allvarligt. Gäller det vare sig denna tro är korrekt, har en objektivt verifierbar grund, eller är orsaken den utlovade effekten?

Särskilt Mittelstand drivs i konkurs

För att åtminstone göra något som motverkar detta, höll initiativet “Rädda Vår Industri” nyligen en konferens i Hamburg, där den aktuella situationen sakkunnigt skulle granskas och – om möjligt – motåtgärder diskuteras. Framför allt ville dock arrangörerna visa hur illa ryggraden i vår ekonomi, der Mittelstand, redan har skadats och kommer att fortsätta att skadas i snabb takt – d.v.s. i stigande hastighet – om de åtgärder som beslutats hittills och nu sakta genomförs med allt djupare ingrepp leder till allt mer kännbara besvär.

Och alla dessa åtgärder är avsedda – enligt det officiellt deklarerade målet – att minska utsläppen av CO₂ i de olika processerna. Det stod klart för alla deltagare att denna minsk-ning nästan alltid bara kan bevisas teoretiskt, i synnerhet dess antagna effekt på den “glo-bala medeltemperaturen”, men säkerligen bara dess biverkningar, inklusive högre priser, brist på råmaterial eller minskad avkastning, till exempel av skörden, vilket i slutändan leder till utarmning. Med den avsikten hölls många intelligenta föreläsningar, även om ingen erbjöd ett recept på hur våra företag skulle kunna räddas.

Trots detta, och kanske därför, låtsades alla inte lägga märke till den stora elefanten i rummet. Även om alla såg den, var tvungna att se den och förmodligen också accepterade dess existens: Nämligen att alla tyst accepterade att “CO₂-undvikande” (minskning, sänk-ning, begränsning, etc. av utsläpp) i syfte att “skydda klimatet” är korrekt och viktigt. Men snälla nån, gör inte detta omedelbart, inte så snabbt, inte så mycket, någon annanstans etc. etc. etc. etc. etc. Man bör därför komma ihåg att undvikande av CO₂ är värdelöst i alla tänkbara aspekter, därför meningslöst och definitivt destruktivt. Då finns det bara två möjliga alternativ:

Ingen klimatpolitik, tack, driven av ideologer

1. Om man tror på möjligheten av en mätbar och märkbar klimatpåverkan av antropogent producerad CO₂, så är det ändå inte ändamålsenligt, men säkert dödligt destruktivt, att undvika det, eftersom klimaträddarna inte kan hålla stora delar av världen i fattigdom, utan endast för att de hittills rika som för denna politik också blir fattiga. Och ju fattigare ett samhälle är, desto mindre bryr det sig om så kallat klimatskydd, eftersom det är viktigare att överleva idag än att överleva imorgon.

Britten med rysk härkomst, Konstantin Kisin, sa allt som var relevant för denna fråga på bara sju minuter. (Här på Achgut.com finns den översatta utskriften av detta lysande tal). Citat:

“Och så säger jag till er, mina damer och herrar, det finns bara en sak vi kan göra i det här landet för att stoppa klimatförändringarna. Och det är att göra vetenskapliga och tekniska genombrott för att skapa ren energi som inte bara är ren utan också billig.”

Anpassning till ett förändrat klimat är det mest förnuftiga sättet att bete sig, men bara när det är nödvändigt och krävs. Det skulle då vara dagens ordning och i alla fall till hjälp, som det har varit hittills (tvisten om huruvida förändringar i klimatet är konstgjort eller inte, eller både och, skulle då vara en tvist om Kaiserns skägg).

2. Om man inte tror på koldioxidens klimatdominerande inflytande utan bara ser CO₂ som vad det är med säkerhet – för det är det enda som kan bevisas – nämligen basfödan för alla växter och därmed för hela biomassan i denna värld, dessutom endast som spår i atmosfären, annars, eftersom den är luktfri, smaklös och osynlig och i naturliga koncentrationer också helt ofarlig för alla levande varelser, så är varje ytterligare diskussion om dess undvikande överflödig – oavsett sätt.

Summan av kardemumman, och bortom alla rimliga tvivel, är att båda alternativen – vart och ett för sig – öppnar dörren till en tidigare värld, då fossila bränslen var motorn för allt välstånd (och under mycket lång tid, bara i adra delar av världen, kommer att förbli så). De kommer också att finnas kvar som en pålitlig pelare i energins infrastruktur, kompletterad med kärnkraft. Möjligen kommer denna att helt ersätta fossila bränslen i framtiden, för “Det bästa” har alltid varit “Det godas” fiende.

Eftersom så är fallet kommer denna klimatpolitik – driven av ideologer och deras ibland naiva, men ofta bara tanklösa, ibland korkade anhängare – oundvikligen att leda till förstörelse av det “bästa Tyskland vi någonsin haft”. En förstörelse som inte ens kan beskrivas som “kreativ” á la Wittgenstein. Vill vi verkligen det?

Michael Limburg

+ – + – + – +

Michael Limburg är vice ordförande för EIKE, Europäisches Institut für Klima & Energie, och har varit verksam i branschen i mer än 20 år. Han är författare till flera fackböcker, inklusive “Elektricitet är inte lika med elektricitet” (som medförfattare) och “The Greenhouse Hypothesis: All smoke and mirrors? En kritik baserad på exakt naturvetenskap”

+ – + – + – +

by