Kanada med dess 10 Provinser och 3 Territorier samt havsviken Hudson Bay i mitten

Kanada är inte “ett land” utan en federation av 10 Provinser, som har egen administration och viss självständighet. Bland dessa har de federala påbuden om drastiska klimatlagar rönt ett växande motstånd, se posten: “Kanadas väljare revolterar”.

Detta motstånd tycks hårdna och sprida sig enligt Catherine Swift, ordförande för Coalition of Concerned Manufacturers & Businesses of Canada (CCMBC), d.v.s. en röst för näringslivet. (När får vi höra att SN, Svenskt Näringsliv, har någon åsikt om svensk klimatpolitik ?)

Jag översätter hennes debattartikel:

+ – + – + – +

2023-07-21, Niagara Independent, Catherine Swift:

Federal-provincial conflicts heat up over energy policy

(Federala-provinsiella konflikter hettar upp kring energipolitiken)

De senaste veckorna har sett en kraftig ökning av oenighet mellan vissa provinser och den federala regeringen om dess mål att nå NetZero – ett mål som många informerade experter tror är omöjliga inom de angivna tidsramarna och oöverkomligt dyra även om de var möjliga.

Den främsta anledningen till att konflikten ökar är att mer konkreta detaljer nu diskuteras om planer som tidigare var ganska vaga. Olika provinser som tidigare bett de federala ledarna om viss flexibilitet, ser nu att det sannolikt inte finns någon flexibilitet att få. Som väntat sker de flesta fyrverkerierna mellan Albertas premiärminister Danielle Smith och den federala miljöministern Steven Guilbeault. Den federala regeringen i Ottawa meddelade för en tid sedan att de planerar att införa ett “utsläppstak” 2030 för olje- och gas-sektorn som ligger 42 procent lägre än 2019 års utsläppsnivåer. Men detaljerna om exakt tidpunkt och andra överväganden hade ännu inte fastställts .

Smith hade upprepade gånger bett om en mer rimlig tidsplan och en inkludering av ny teknik som utvecklas i Alberta för sådant som infångning, utnyttjande och lagring av koldioxid (CCUS) samt andra innovationer som minskar utsläppen från fossilbränsle-sektorn.

En stor diskussion hade ägt rum om huruvida Ottawas utsläppstak skulle innebära en faktisk nedskärning av sektorns produktion, vilket skulle leda till förluster av jobb, royalty och skatter för både federala och provinsiella regeringar.

Senare uttalanden från Guilbeault har bekräftat att den federala regeringen inte har någon avsikt att vara rimlig eller flexibel och avser att införa drakoniska restriktioner för olje- och gassektorn, så att produktionsminskningar på 1,3 – 1,5 miljoner fat/dag kommer att bli nödvändiga, för att nå utsläppsmålet 2030. Detta skulle innebära förlusten av upp till cirka 10.000 välbetalda jobb.

Alberta har upprepade gånger hävdat att minskningsmålet med 42 procent skulle kunna uppnås till 2035 eller 2040 genom användning av olika tekniker inklusive små modulära kärnreaktorer, för att generera elektricitet, vilket skulle göra mycket mindre skada på sektorn.

Med tanke på att olje- och gassektorn representerar cirka 10 procent av Kanadas BNP kommer förlusterna inte bara att skada Alberta utan hela landet. Det skulle också hämma Albertas förmåga att överföra miljarder till de andra provinserna i form av utjämningsbetal-ningar, något de har gjort i årtionden.

Statistik visar att utländska investeringar har drivits bort från Kanada under de senaste åren som ett resultat av betungande regelkrav på alla stora projekt och långa förseningar, för att få tillstånd. Denna brist på investeringar kommer att hämma Kanadas ekonomiska tillväxt i många år framöver.

Även om de mest akuta konflikterna finns mellan Alberta och den federala regeringen, har Saskatchewan också annonserat en vändning. Saskatchewan genererar för närvarande cirka 40 procent av sin el från kol och ytterligare 44 procent från naturgas. Guilbeault gjorde nyligen det löjliga uttalandet att det skulle vara ett brott av Saskatchewan att fortsätta att driva sina koleldade anläggningar efter år 2030 utan teknik för infångning i anläggningarna. Saskatchewans premiärminister Scott Moe fann att det var stridsord. Moe svarade att han hade alla avsikter att driva de befintliga kol- och gasanläggningarna till slutet av deras operativa livslängd, vilket är i början av 2040-talet – långt senare än Guilbeaults deadline. Moe tillade också att om den federala regeringen inte gillade det, kunde de “komma och ta mig.” Det här kan bli intressant.

Motståndet mot de federala energiplanerna är inte begränsat till Prärie-provinserna. Den senaste tidens införande av den andra koldioxidskatten, den så kallade Clean Fuel Standard, den 1 juli, har också fått de atlantiska provinserna i vapen. Till skillnad från Alberta och Saskatchewan röstar de atlantiska provinserna fortfarande övervägande på det Liberala partiet, så deras motstånd mot liberalernas federala politik kan få betydande valkonsekvenser.

De fyra Atlantiska premiärministrarna har gått samman för att motsätta sig den dubbla koldioxidskatt som den federala regeringen tvingar dem att införa. Ungefär en tredjedel av kanadensarna i de atlantiska provinserna använder fortfarande eldningsolja för uppvärm-ning, vilket drar på dem en högre skatt än naturgas, så de kommer att påverkas oproportionerligt negativt. Premiärministrarna föreslog att införandet av koldioxidskatten skulle bromsas men, som vanligt, ville den federala regeringen inte vika från sin tidtabell. Nova Scotias premiärminister Tim Houston har varit särskilt högljudd, när det gäller att utmana den federala regeringen för deras straffande och stela politik.

Globalt sett har de senaste veckorna också sett ett antal europeiska länder backa från sina klimatåtaganden, eftersom de har sett de negativa effekter som sådan politik har på sysselsättning och deras inhemska ekonomi.

EU:s “Green Deal” börjar falla isär när flera länder inklusive Frankrike, Tyskland och Spanien kräver en “paus” i genomförandet av klimatmålen. En del av motivationen till detta kom från representanter för jordbrukssektorn, som fruktar att drakoniska begräns-ningar av jordbruksutsläpp kommer att leda till problem med livsmedelsförsörjningen. Polen har lämnat in rättsliga klagomål mot EU:s klimatpolitik och anser att den är för auktoritär.

Det verkar som om Europa förstått att all den där välmenande klimatpolitiken, som lät bra i teorin, är ett stort problem i praktiken. Kanadas federala liberaler verkar bundna och fast beslutna att i klimatförändringarnas namn göra den största skadan de kan på den kana-densiska ekonomin, när många av våra globala konkurrenter backar från orealistiska mål som skadar deras ekonomier och medborgare.

Naturligtvis kommer detta dåraktiga program bara att genomföras ifall den liberala rege-ringen sitter kvar vid makten efter nästa val, år 2025 eller tidigare. Anledningen till att Guilbeault för närvarande höjer sina krav, kan bero på att han förutser en potentiell val-förlust om ett par år, vilket sannolikt kommer att försvaga hans orealistiska och skadliga klimatplaner.

Vi kanadensare som värdesätter en anständig levnadsstandard och en sund ekonomisk politik kan bara hoppas.

+ – + – + – +

Toppstyrd klimatpolitik

Utvecklingen i Kanada är ytterligare ett exempel på den toppstyrning som resulterar i “klimatpolitik”. Längst bort från väljarna är FN och EU, som driver på myten om “klimatkrisen”. EU:s parlament röstar för den ena overkliga ukasen eter den andra. Polen och Ungern protesterar. I Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Spanien, finns ett växande motstånd från grupper av väljare.

Och i Sverige kan motståndet mot vindkraft numera nämnas även i etablerade media.

Vinden håller på att vända. När vettlösheterna möter verkligheten, ex.vis som elpriser. Ibland astronomiska och ibland negativa !

+ – + – + – +

by