Figur 1. Elkablarna som förbinder Sverige med kontinenten

De som går mellan Helsingborg och Helsingör togs i drift 1915

Placeringen av Barsebäck gjordes i samråd med Danmark

Kaj har tipsat mig om en omfattande rapport, som jag klipper några avsnitt ur. Den har titeln:

“The World’s Worst Located Nuclear Power Plant”

(Världens värst placerade kärnkraftverk)

Förtroendefulla relationer beträffande elproduktion

En bra illustration av de hjärtliga relationerna tvärs över Öresund är elsektorn. Kraftbolag på båda sidor om Öresund har samarbetat i mer än hundra år. Redan sommaren 1914 påbörjades förläggningen av en sjökabel mellan Helsingör i Danmark och Helsingborg i Sverige. Utbrottet av första världskriget försenade arbetet, men kabeln färdigställdes 1915. Sjökabeln finansierades av det regionala danska kraftbolaget NESA, som ägdes av de större städerna och städerna på norra Själland, inklusive Köpenhamn. NESA hade bara kolkraftverk och syftet med kabeln var att importera billig vattenkraft från Sverige.

På den svenska sidan av Öresund fanns ett regionalt kraftbolag vid namn Sydkraft. Liksom NESA ägdes även Sydkraft av större städer. Dessa städer hade grundat företaget 1905 för att gemensamt bygga vattenkraftverk. Den svenska vattenlagstiftningen tillät dock inte byggandet av stora dammar. Därför måste mycket vatten släppas ut under somrarna, vid tillfällen då efterfrågan på el var låg. Detta innebar ett slöseri med potentiell elkraft och en förlust av intäkter. Syftet med sjökabeln var att använda det överskottsvatten som fanns i dammarna för elproduktion och att överföra denna kraft till danska Själland, där den kunde ersätta dyr kolkraft. Kabeln kunde överföra 25 procent av Sydkrafts totala kapacitet vid den tidpunkten.

I början av sextiotalet började både Sydkraft och dess danska motsvarighet, som nu hette Kraftimport, utreda kärnkraften. I mitten av sextiotalet beslutade Sydkraft att bygga ett kärnkraftverk i sydligaste Sverige. Ett viktigt argument var att det mesta av Sydkrafts dåvarande kraft genererades av vattenkraftverk i norra Sverige. Om kraftledningar från norr skulle gå sönder skulle det leda till strömavbrott i de stora städerna i södra Sverige. Att bygga ett stort kraftverk i söder skulle alltså öka tillförlitligheten i kraftförsörjningen.

Beslut om var kärnkraftverk skulle placeras i Sverige togs redan på 1960-talet då kärnkraft över hela världen förknippades med modernitet och tekniska framsteg. Detta var långt innan kärnkraften blev kontroversiell. På den tiden, inte bara i diktatoriska regimer som Spanien och Portugal, utan även i demokratiska länder som Sverige, ansågs lokaliseringsbeslut vara för experter och sakkunniga politiker att ta. Sådant teknokratiskt beslutsfattande skedde utan större offentlig inblandning eller politisk debatt.

Sydkraft undersökte ett antal platser för ett kärnkraftverk och fann att Barsebäck var den bästa enligt de då aktuella kriterierna. Läget vid havet uppfyllde det tekniska kriteriet och gav gott om kylvatten. Det var få människor som bodde i omedelbar närhet av fem kilometer. På den tiden ansågs detta vara det avstånd som var nödvändigt för att säkerställa säkerheten. Dessutom var det av ekonomiska skäl nyttigt att ha stora städer med gott om konsumenter och industri inom kort räckhåll, inklusive Köpenhamn och de svenska städerna Malmö, Lund och Landskrona. Detta innebar en förstärkning av tillförlitligheten i elförsörjningen och låga överföringskostnader. Möjligheten att utnyttja spillvärme från anläggningen för fjärrvärme i Malmö, Lund och Landskrona diskuterades också allvarligt, men förverkligades inte på grund av politiskt motstånd.

Kraftimport var positiv till planerna på att bygga ett kärnkraftverk vid Barsebäck. Det danska företaget hade inte kommit lika långt i sina egna planer för kärnkraftverk ännu, men tänkte bygga kärnkraftverk i Danmark något senare.

1970 tecknades ett avtal mellan Sydkraft och Kraftimport om att Kraftimport skulle köpa 25 procent av kraften från Barsebäck och att en ny sjökabel skulle läggas för att möjliggöra detta. Detta avtal sågs som ömsesidigt fördelaktigt. Sydkraft skulle ha svårt att sälja all ny kraft från Barsebäck till sina egna kunder de första åren och för Kraftimport skulle denna relativt billiga kraft vara till hjälp innan man hade byggt ett eget kärnkraftverk.

Sydkraft och Kraftimport förblev nära samarbetspartners under de följande decennierna och kraftutbytet över Öresund fortsatte även när danska politiker började ifråga-sätta Barsebäck. Det har således funnits ett mycket långvarigt och nära samarbete mellan kraftbolagen, varav Barsebäcksverket har varit en viktig del.

Figur 2. Kampanjen mot Barsebäck markerade en farozon med 30 km radie

Kampanjen har fått så stor uppmärksamhet i media att jag inte repeterar dess historia. Dock blir dess rent känslomässiga drivkraft uppenbar, då man betraktar Danmarks centrum för forskning om klyvbara material: Risö.

Figur 3. Risö, Dansk Kärnforskning, 20 km väster om Köpenhamn

Där finns tre reaktorer för forskningsändamål, numera avstängda. De skulle alltså skötas av forskare, varav några ibland var nya på anläggningen. De skulle prova ut nya, oprövade, förhållanden. Det måste innebära risker för misstag, som kunde orsaka utsläpp av radioaktivt material.

Ett kärnkraftverk sköts av professionella, välutbildade operatörer enligt strikta och väl utprovade rutiner som utarbetats enligt erfarenheter från ett hundratal anläggningar runt om i världen.

I båda fallen är riskerna för misstag mycket små, men bör betraktas som jämförbara. Då bör man notera att Risö ligger 10 km närmare Köpenhamn och dessutom väster därom, d.v.s. därifrån vindarna kommer de flesta timmarna på året. Dessa vindar skulle bära utsläpp i Barsebäck bort FRÅN staden.

Figur 4. Reaktor med “Haveri-filter” som säkerhet mot radioaktiva utsläpp vid härdsmälta

Svenska kokvattenreaktorer, den vanligaste typen, har försetts med “Haveri-filter” som yttersta säkerhet mot radioaktiva utsläpp även i fall av en härdsmälta, den värsta olycka man kan tänka sig.

Radioaktiviteten är primärt begränsad till det kylvatten som cirkulerar runt bränslestavar-na (1). Om kärnreaktionen skenar, så att temperaturen ökar okontrollerat, det som kan leda till härdsmälta, kokar vattnet mer intensivt, så att ångtrycket stiger. Då bryts spräng-blecket (2), så att ångan släpps ner i filtret (3), där den kyls i ett vattenbad med kallt vatten som lagras där. Då kondenserar den radioaktiva ångan till vatten igen. Radioaktiviteten stannar således i filtret.

Såvitt jag förstår hade Fukushima inte sådana filter installerade.

Fjärde generationens reaktorer

Då det nu blivit högaktuellt att bygga kraftverk i elområde 4, Skåne, är det naturligt att man studerar placering i Barsebäck i första hand. Placeringen är lika logisk nu som 1960. Där finns redan ledningar med tillräcklig kapacitet. Moderna reaktorer med fjärde generationens teknik är utförda med ytterligt höga krav på säkerhet, ofta med passiv säkerhet som gör att för hög temperatur i reaktorhärden avbryter reaktionen av sig själv.

Nya reaktorer i Barsebäck torde vara det mest praktiska alternativet för ny kapacitet i södra Sverige.

+ – + – + – +

by