Förr fanns det silver i slantarna. Inflationen gör pengarna mindre värda varje år.

Vi kan alltså inte fylla pengar till vår pension i en spargris.

De måste “placeras”. så att de ger en avkastning, förräntning, som är minst så stor som inflationen. Därför har vi de statliga pensionsfonderna, som placerar i aktier, obligationer och andra fonder. De innehåller nu enormt stora värden. Men det kliar i fingrarna på många politiker och “världsförbättrare” att använda pengarna för deras älsklingsprojekt.

Detta gäller i synnerhet för “klimatalarmister”, som ju tror sig om att kunna “rädda världen”. De har ständigt argumenterat för att fonderna skall flytta placeringarna från “fossil” energi till det de kallar “förnybar” energi. Så har de hållit på från 2014 till idag.

Vi som insett den stora klimatbluffen konstaterar att sådana placeringar skulle ruinera hela folket. All “förnybar energi” hålls idag under armarna av subventioner med skatte-pengar, elcertifikat och andra påhitt, som förvrider marknaden. Ganska snart inser väljarna att koldioxid är nyttig istället för skadlig. Då kommer subventionerna att slopas, så att sol- och vindkraftens olönsamhet blir naken.

Allmänhetens motstånd mot möllor har redan lett till kris för tillverkarna av vindkraft i Tyskland. Här i Sverige har många kommuner och företag som satsat på vindkraft haft stora förluster.

Placeringar i “förnybar” energi kommer inte bara att bli mindre värda. De kommer att bli helt värdelösa ! !

Det vore en gigantisk katastrof, om detta skulle drabba våra pensionsfonder.

För att balansera de många alarmisternas insändare, har jag sänt nedanstående manus till ett flertal redaktioner.

+ – + – + – +

Värna våra pensionsfonder

Pensionsfonderna skall vi vara riktigt rädda om. De skall givetvis placera pengarna så att största möjliga säkra avkastning erhålles. Nu kräver klimatalarmister att politikerna skall tvinga fonderna att sälja ut sina aktier för kol och olja och istället placera pengarna i ”förnybar” energi.

Det senaste året har aktier i kolgruvor varit mycket lönande, eftersom Kina, Indien och nästan alla U-länder startar 3 – 5 nya kolkraftverk varje vecka och planerar att fortsätta så till 2030. Placeringar i vindkraft har varit ruinerande, vilket många kommuner erfarit, då de vindkraftverk deras politiker satsat i har dragit stora förluster, trots subventioner i form av elcertifikat.

Detta gäller i många länder. I föregångslandet Tyskland med Europas största satsningar på vind- och solel har utsläppen inte minskat nämnvärt, eftersom man avvecklat kärnkraft, som måst ersättas med kolkraft, när det inte blåser. Det händer mest varje vecka. Både i september och november levererade alla möllor på havet både öster och väster om Danmark precis NOLL MegaWatt en hel timme.

Sedan i fjol har antalet nya möllor i Tyskland minskat med 85 procent. Alla tillverkare avskedar folk, en av de tre största har inställt betalningarna och en annan har gjort konkurs. Det är i sådana företag alarmisterna tycker vi skulle ha pensionspengarna.

Inga politiker är farligare för medborgaren än domedagsprofeter med ambitionen att ”Rädda Världen”.

Domedagsprofeter har ALLTID haft fel. Det gäller även klimatalarmister!

Sture Åström

Nätverket KLIMATSANS

+ – + – + – +

Perspektiv på fonderna av Nils-Eric Sandberg

Han stod för förnuftet på DN:s ledarsida under många år, då pensionsfrågan dominerade politiken. Han har välvilligt bidragit med följande kommentar:

De fyra största AP-fonderna förvaltar ett kapital på nästan 1400 miljarder kronor. Pengarna är placerade i räntebärande papper (ca 30 procent), aktier och fastigheter. Avkastningen på de två senare har varit hygglig.

Fonderna har en buffertfunktion men ingår inte i pensionssystemet. De infördes dock samtidigt med ATP-systemet på 60-talet. Men deras huvudsyfte var att kompensera för det fall i det totala sparandet som ATP förväntades föranleda. Vid sidan av detta tjänade fonderna finansministern Gunnar Strängs ambition att socialisera sparandet.

Det drabbade näringslivet, särskilt på 1970-talet då tillväxten föll från 4,6 till 1,2 procent, och investeringskvoten – dvs investeringarna som andel av BNP – gick ned från 24 till 14 procent. Huvudförklaringen är att avgifterna, både till pensionssystemet och till fonderna, debiterades arbetsgivarna. 

Placeringsreglerna bestäms av regeringen. Till en början skulle fonderna placera i stats- och bostadsobligationer. Följden blev att de fonder som skulle garantera vårt totala sparande finansierade miljonprogrammet för bostäder och de budgetunderskott som följde på de extrema bostadssubventionerna. Från 1975 slopade regeringen paritetslånen till miljonprogrammet och ersatte dem med räntesubventioner. All ränta över 3 procent finansierades med statliga subventioner.

Problemet med AP-fonderna är att placeringarna i sista hand styrs av politiska ambitio-ner mer än av ekonomiska lönsamhetskrav. De blir därmed ett mycket effektivt planerings-instrument i politikernas händer. 

Nils-Eric Sandberg

+ – + – + – +

Historien visar mycket övertygande att politiker inte klarar av ekonomin med teknik och investeringar, Stålverk 80, skoldatorn Compis och plastcykeln Itera i salig åminnelse.

Närmare i tiden ligger städerna Örnsköldsvik, Umeå och Skellefteå, som förlorat mer än en miljard på utveckling av biodrivmedel. Flera kommuner dras med förluster i vindkraftverk.

+ – + – + – +

by