Klimatförändringarna är naturliga

161021-weiss-0

Föreläsning av professor Carl-Otto Weiss i Paris 13 – 14 Juni 2015.

På YouTube: All Climate Change is Natural

Sammandrag av Rudolf Sillén.

(Vi ber om överseende med några bilders kvalitet, då de tagits från videosekvenser.)

Inledning

Professor Weiss föreläsning baseras på spektral analys av temperaturdata. Spektralanalys är en metod inom signalbehandling för att upptäcka dolda frekvenser eller cykler.

Metoden baseras på en matematik som kallas Fouriertransformation. Exempel: Om man konstruerar en kurva bestående av summan av två sinusfunktioner med frekvenserna 50 och 100 Hz och även lägger till lite slumpvist brus så får man en kurva där det är svårt att utläsa någon trend eller periodicitet. Genom att applicera Fouriertransformation på kurvan hittar man två tydliga frekvenser nämligen 50 och 100. Funktionen finns tillgänglig i Matlab.

Professor Weiss och hans kollegor fick idén till att applicera spektral analys för att beskriva klimatvariationer, när man fann att praktiskt taget inga vetenskapliga publikationer fanns som analyserat globala temperaturdata.

Spektralanalys av temperaturdata från 1750 till 2015.

Tillförlitliga temperaturdata från direkta mätningar finns tillgängliga sedan 1750 från flera Europeiska städer. Data från Paris, Prag, Venedig, München och två andra Tyska städer ansågs vara tillförlitliga och valdes för studien. Temperaturkurvorna visade sig vara praktiskt taget identiska för de olika platserna. Temperaturerna integrerades till en dataserie som användes för spektralanalys, figur 1. Denna visar flera olika frekvenser, men den dominerande motsvarar en 248-årig periodicitet.

161021-weiss-2

Figur 1. Spektralanalys av temperaturer uppmätta i sex Europeiska städer. Notera att inga andra faktorer än temperaturer har använts.

Temperaturdata från borrkärnor

Nästa steg var att jämföra med temperaturdata från Antarktis. Man fann att temperatur-data från de sex Europeiska städerna på norra halvklotet stämde väl med temperaturerna för borrkärnor på södra halvklotet, se figur 2. Slutsatsen var att resultatet var representativt för det globala klimatet och att dataserien var användbar för fortsatta analyser.

161021-weiss-3

Figur 2. Temperaturanomalier, svart från Europa, blått från Antarktis borrkärnor

Temperaturdata sedan 2500 år tillbaka
Temperaturdata baserade på geologiska data, sediment och biologiskt material, s.k. proxies, insamlades från olika platser på hela jorden, figur 3.

161021-weiss-5-temperature-proxies

Figur 3. Platser där proxy-data samlats in.

För att se om något generellt mönster kunde upptäckas, som skulle stärka de perioder som framkommit vid de spektrala analyserna, skapades en sinusfunktion. Vid en period av ca 250 år visade sig sinuskurvan väl överensstämma med både maxima och minima i temperaturkurvan, figur 4. Detta tydde på att hypotesen om att cykliska förlopp styr den globala temperaturen verkar trovärdig.

161021-weiss-6-bue-temperature-proxies

Figur 4. Här jämförs proxy data med en sinusvåg med perioden 250 år. Det är påfallande hur väl kurvorna ansluter till varandra.

Globala temperaturvariationer kan beskrivas med cykliska förlopp!

Weiss menar att globala temperaturvariationer kan beskrivas med ett antal cykliska förlopp överlagrade över varandra. Med spektralanalys har man funnit två distinkta perioder, nämligen en 230-årig och en 65-årig, se figur 5.

161021-weiss-7-cru

Figur 5. Här visas de senaste 165 årens temperaturdata från CRU med överlagrade cykler på dels 230 år och dels 65 år samt med andra oregelbundna effekter som El Niño och stora vulkanutbrott. (CRU, Climate Research Unit vid East Anglia University.)

Weiss sammanfattar resultaten i en kurva baserad på 6 av de mest dominerande perioderna som upptäcktes med spektralanalys, figur 6.

161021-weiss-8-2050

Figur 6. Den röda kurvan efterliknar de verkliga temperaturerna sedan 1750 med ett minimum ca 1870. Kurvan tyder på att vi för närvarande befinner oss på en max-platå, vilket kan förklara den s.k. ”pausen” i den globala uppvärmningen. Kurvorna tyder på att vi går mot ett kallare klimat med ett minimum någon gång vid 2030-talet eller kanske 2070-talet.

Koldioxidhalten har ökat monotont under tiden och uppvisar inte något cykliskt beteende. Weiss menar därför att den låga koldioxidnivå som vi har nu, ca 0.04 %, inte påverkar klimatet långsiktigt.

Halten koldioxid i atmosfären är en verkan av temperaturförändringarna och inte deras orsak.

I föreläsningen går Weiss inte närmare in på de primära orsakerna till de cykliska variationer som beskriver klimatet, men han antyder att variationer i solinstrålningen är en grundläggande orsak. Figur 7 visar en spektral analys av solens aktivitet. Bl.a. uppvisar aktiviteten en topp som uppträder vart 208:e år vilket är liknande den som Weiss funnit för global temperatur.

161021-weiss-4-solen

Figur 7. Spektralanalys av solens varierande instrålning. Den visar en topp för perioden 208 år, vilket stämmer väl med den globala temperaturens variationer.


Sammanfattning

Spektralanalys av temperaturdata visar att globala klimatförändringar under de senaste århundradena är periodiska.

Den globala uppvärmning som skett sedan 1870 och som påstås bero på koldioxid, är i verkligheten i överensstämmelse med De Vries 200-åriga solcykel.

De variationer i temperatur som skett mellan 1970 till 1997 beror på 65-åriga, periodiska variationer i ytvattenströmmar i atlanten och stilla havet (AMO/PDO).

Analys av temperaturdata visar på cykliska förlopp som överlagras och ger upphov till naturliga variationer i klimatet.

Den nuvarande ”pausen” i global temperatur beror på att både de 200-åriga och 65-åriga cyklerna sammanfaller till en maximiplatå.

Någon inverkan av koldioxid, som ökar monotont, kan inte spåras i spektralanalyserna. Enligt Weiss är den inte orsak till variationer i den globala temperaturen.

Baserat på de cykliska variationer som fastställts genom analys av temperaturdata är det sannolikt att den globala temperaturen kommer att sjunka och nå ett minimum mellan åren 2030 och 2070.

Den som vill fördjupa sig ytterligare kan studera följande rapporter:

Paleoclimate Forcing by the De Vries/Suess Cycle.

Multi-periodic climate dynamics:

+ – + – + – +

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

One thought on “Klimatförändringarna är naturliga

  1. Mina kommentarer baseras på vad som skrivits i artikeln “Multi-periodic climate dynamics: spectral analysis of long-term instrumental and proxy temperatures”, Ludecke, Hempelmann and Weiss., Clim. Past, 9, 447-452, 2013.

    Ovanstående redogörelse innehåller fler figurer än artikeln och några bra sådana är fig. 4 och fig. 5 ovan. De positiva punkterna i artikeln är:

    – Författarna (LHW) påvisar att ett antal quasi-cycliska variationer existerar.
    – LHW gör troligt att dessa är av global karaktär.
    – LHW ägnar stor möda åt att bestämma konfidensintervall för olika cykler.
    – Figur 3 b är den som innehåller mest substans och där den mest signifikanta
    cykeln är 101 år.
    – Man kan knappast tvivla på att det var kallare i slutet av 1800-talet än före och efter denna period efter att ha läst artikeln.

    LHW vill visa att de amplitudmässigt stora temperatursvängningarna är globala. Om denna tes är sann så finns det en intressant tolkning. Orsaken måste då komma från faktorer utanför jorden, om solens utstrålning varit i stort sett konstant (+/- några promille) under de senaste 10000 åren). Denna slutsats undviker LHW att komma fram till och förordar en “intrisic” orsak. Detta anser jag vara uteslutet.

    Trots allt säger man “While thus many indications point to the oscillations as intrinsic dynamics of the Earth, external causes for periodic dynamics cannot be ruled out.”

    Det finns bevis på “external causes” sedan minst 100 år vilka LHW är okunniga om.

    Grunden för signalbehandlingen av instrumentella data utgörs av månadsvärden. Detta gör att man kan uttala sig om cykler ned till perioder av 2 månader. LHW filtrerar bort all sådan information mellan 2 månader och ca 25 år, vilket är ett slöseri med väsentlig information. Detta är dock förståeligt eftersom det man mest vill visa är fasen (amplituden) på de långa variationerna. Trots detta försummar man att nämna den viktigaste periodiciteten man hittat, nämligen 101 år. I figur 5 ovan nämns inte denna och inte heller en 73 års-cykel. Bägge dessa har en konfidens över 95% och mer än 65-årscykeln. den långsammaste periodiciteten omnämns i artikeln som 250- eller 235-års perioden. I informationen ovan (fig.5) omnämns den som 230-årscykeln.

    Ovanstående omnämns därför att de vill hitta EN dominerande cykelperiodicitet, medan ingenting tyder på att en sådan finns. Fig. 3.b i artikeln anger egentligen att så är fallet.

    Personligen tror (vet) jag att lösningen på vad som orsakar klimatförändringar på jorden i första hand handlar om extern inverkan på luft och hav, samt att sådana ändringar involverar planetär dynamik. Denna slutsats finns inte i min doktorsavhandling (Wind Controlled Climate) skriven 1998. Hade jag inkluderat detta i avhandlingen skulle den inte ha godkänts.

    De som vill få en känsla för komplexiteten beträffande klimatförändringarnas orsaker kan läsa mina två artiklar i PRP, Special Issue, 2013 “Energy transfer in the solar system” http://www.pattern-recogn-phys.net/1/165/2013/prp-1-165-2013.html och “Celestial commensurabilities: some special cases” http://www.pattern-recogn-phys.net/1/143/2013/prp-1-143-2013.html. Det finns för övrigt många andra bra artiklar i detta nummer av PRP som den intresserade bör läsa. Notera att det finns mycket information att inhämta genom att studera sol- och klimataktivitet inom periodområdet två veckor till 15 år vilket inkluderar solfläckscykeln.

    Avslutningsvis så måste man förstå och acceptera att solfläcksaktivitet uppstår på grund av extern inverkan på solen. Detta visade A.S.D. Maunder redan i början på 1900-talet, vilket naturligtvis inte kunde accepteras av auktoritära professorer. Hon var omkring 100 år före sin tid.

Comments are closed.