Susan Crockford presenterar sin rapport om isbjörnarna
International Polar Bear Day
Ja, det finns en “DAG” också för isbjörnar: Den 27:e februari. Den är proklamerad av miljöorganisationen “Polar Bears International”, som larmar om klimatet lika överdrivet som andra sådana organisationer gör. Logiken är enkel: Ju värre larmen är, desto mer får de i bidrag från politik och allmänhet.
Data har hållits hemliga i 25 år
I flera decennier har miljöorganisationer larmat om isbjörnarnas förestående utrotning. Även under 2019 såg jag WWF annonsera: “Bli isbjörnsfadder” med hänvisning till havs-isens förväntade försvinnande. Detta trots att WWF:s ledning redan 2018 insett att isbjör-narna klarar sig bra även där isen försvunnit. Och stammen har växt !
Tillståndet för isbjörnarna följs upp av institutioner på flera håll. I Kanada är stammen i västra Hudson Bay talrik och föremål för systematiska studier. Där har man samlat data om björnhonornas hälsotillstånd, deras vikt, och antalet överlevande ungar sedan 2004. Rapporter var utlovade till 2019, men har inte publicerats.
Susan Crockford ser detta som en ovilja att redovisa hur väl stammen mår. Under tiden har larmen om isbjörnars nöd spritts. Den officiella noteringen för 2015 från IUCN, the International Union for Conservation of Nature, är 22.000 – 31.000 individer. Senare studier indike-rar ytterligare 3.000.
“Alarmister” eller “forskare”
Hon frågar sig om institutionernas anställda är mer att betrakta som “alarmister” än som “forskare”. Fientligheten mot hennes lugnande publiceringar har gått så långt att hennes anställning på the University of Victoria, British Columbia, sagts upp.
Så cementeras det orimliga förhållandet att de överdrivna larmen om “klimatkatastrofen” underhålls och förstärks av personer, som skaffat sig heltidsförsörjning av skattepengar, medan de som ägnar sig åt riktig forskning får lita till privata bidrag av redan skattade pengar.
Invasion av 50 isbjörnar i byn
Crockfrod exemplifierar det falska larmandet med två incidenter, som i och för sig var allvarliga, men för människorna, inte för isbjörnarna. Ett 50-tal isbjörnar invaderade i början av 2019 byn Belushya Guba vid Barents hav och i slutet av året kom en liknande invasion till Ryrkaypiy, Chukotka, i andra ändan av Sibirien.
Vi måste ha klart för oss att isbjörnen är “the top predator”, rovdjuret överst i näringsked-jan, som inte behöver vara rädd för något annat djur. Inte heller för människan, som inte visat sig farlig sedan jaktförbudet infördes. Således ser isbjörnen en vandrande människa som en fet middag om tillfälle erbjudes.
Byborna blev vettskrämda. Med all rätt.
Som vanligt blev problemen tillskrivna “klimatförändringarna” med minskad havsis, men de berodde helt enkelt på att isbjörnarna nu blivit så många flera. Samt att “människan” inte längre visar sig farlig med jakt.
Vi har ett liknande problem med vargar på vissa håll, eftersom vi inte lärt vargarna att människan är farlig, så att de håller sig undan.
Isbjörnarna är ingalunda hotade
Stammen har växt sedan jaktförbudet infördes. Isbjörnarna har visat sig leva väl även om isen försvunnit på sommaren.
+ – + – + – +
by 
Mindre is ger bättre förhållande för säljarna när de ska kalva. Det ger i sin tur bättre mattillfälle för isbjörnarna.
“Vi har ett liknande problem med vargar på vissa håll, eftersom vi inte lärt vargarna att människan är farlig, så att de håller sig undan.”
Mitt förslag är att djurägarna bekostar de stängsel som behövs för att hålla sina djur inom betesmarken och att rovdjursföreningen, länsstyrelserna och andra rovdjursförespråkare bekostar stängsel för att hålla rovdjuren utanför betesmarken.