Planekonomin uppvisar ständigt helt groteska misstag

Order om byggande och produktion utfärdas på hög nivå, där man ofta har ofullständiga uppgifter om den verklighet, som skall förändras. Folket “på golvet” har inga kontakt-kanaler till de mycket upptagna beslutande nivåerna. Varje producerande enhet skall bara fullgöra sitt uppdrag och uppvisa det för den politiska nivån.

+ – + – + – +

Eftersom “klimathotet” av så många används som argument för att införa planekonomi, ser jag det som nödvändigt att belysa dennas praktiska funktion, så som jag sett den i verkligheten. Här berättar jag därför några anekdoter, som inte fått plats i formatet för en debattartikel:

Asfalt på gyttja

Ett år regnade det ofta där vi deltog i byggandet av en livsmedelsfabrik med stort fryslager i Ungern. Marken runt omkring täcktes av ren lervälling genom vilken lastbilarna fick köra fram till lastkajen. Våra värdar förklarade att den stora planen framför kajen skulle asfalteras och att de klagat på att det inte gjorts i tid.

Sen skulle en storstilad invigning hållas med tal av den ansvarige politikern från Budapest. Den stora dagen kom allt närmare, men ingen asfalt kom. Tills tre dagar innan.

Då rullade ett ingenjörskompani från armén in, slätade till gyttjan och lade asfalt över. Som avslutning med snygga vita linjer, där podiet och publiken skulle stå. Med hänvisning till evenemanget fick inga lastbilar köra ut på planen, bara personbilarna med honoratiores.

Hela lastplanen var jämn, slät och grann, så att en grandios ceremoni kunde avhållas. Med kör, tal, hurrarop och filminspelning.

Veckan efter kom lastbilar med fulla laster. Asfalten bröts sönder. Det var alltså orsaken till att asfalteringen kom så sent. Inga lastbilar skulle få köra på den innan invigningen. Lastbilarna fick köra i gyttja igen !

Lyckligtvis regnade det inte så mycket senare på sommaren, så planen torkade upp något och transporterna in och ut kunde genomföras. Med leriga bilar.

Nomenklaturans privilegier

Vi hade ett stånd på en utställning i Leipzig. En besökare var mycket kunnig och frågvis. Han visade sig vara professor och ingå i den kommitté, som var rådgivare till politikerna beträffande investeringar för produktion av livsmedel. En av de viktigaste kontakterna vi kunde få i landet.

När utställningen stängde hade vi mer att berätta för honom, så jag bad vår agent att ordna bord på en restaurang. Han “kände” DDR enastående väl. Han körde oss in i staden, förbi några förbudsskyltar, in på en gård och parkerade på en av de “reserverade” parkerings-platserna. Jag blev lite bekymrad, men han förklarade att platserna var för den myndighet som hade kontor där och den hade stängt så dags.

Han gick in i en dörr i det mörkaste hörnet på gården. Vi kom in i ett restaurangkök, han lotsade oss vidare, vi blev väl mottagna av hovmästaren och fick genast ett bord. Agenten hade tydligen varit där många gånger.

Restaurangen höll hög standard, vita dukar, uppmärksam betjäning och en klassisk meny. Jag minns inte vad vi beställde. Förmodligen en stek med tillbehör, vin och en glass efteråt. Efteråt brast något hos professorn. Kanske var det vinet som lossade hämningarna.

Han var en av stadens mest ansedda akademiker, men hade inte hört talas om att denna restaurang fanns. Från gatan fanns bara en vanlig dörr utan skyltar. Inget som visade att det var en restaurang innanför. Han trodde inte sina ögon, när han såg vad man kunde få på tallriken. Ett sällskap fick hummer. Han insåg att restaurangen inte var till för andra än “nomenklaturan”, alltså det högsta partifolket, och utlänningar som betalade med dollar.

Han hade stått i kö för att köpa en Trabant i 15 år, men ännu inte fått någon.

På en resa i Tjeckoslovakien blev jag bjuden till ett ännu pampigare ställe: Mitt inne i skogen en oförstörd riddarborg med hela rustningar vaktande entrén och en riklig meny.

Utanför bokföringen

En anläggning i Ungern larmade om en kris, så jag måste köra dit genast. Chefen lovade ordna hotell. Efter jobbet körde han före in i en skog och tog av på en riktigt smal väg, som ledde till en öppen plats med åkrar, betande kossor, grisar och höns framför en bondgård längst bort. Närmast låg en “Gasthof” med servering i bottenvåningen och 12 rum av hotellstandard en trappa upp. Efter östeuropeiska förhållanden på den tiden, mycket god standard. Allt fungerade: lyset, tvättstället, toaletten, duschen och handdukarna. Det var inte vanligt på hotellen i stan.

Fabrikschefen förklarade hur fiffiga de varit i stadens partiledning. De hade fått anslag för att bygga ett stort ungdomsläger längs floden. De röjde mark för en jordbruksegendom i den skog som växte längs floden. Den registrerades inte officiellt. Dess produktion regist-rerades inte heller. Den sköttes av en familj, som även skötte gästgiveriet. Där kunde partitopparna träffas, äta och dricka gratis utan insyn från något håll.

När jag körde vidare morgonen efteråt, var den leriga bilen nytvättad.

Beting på prutmån

Vi levererade frystunnlar för olika produktslag. För ärter och liknande produkter hade vi utvecklat en särskild teknik, fluidisering, som gav extra snabb infrysning och därmed högre kvalitet men också ett attraktivt utseende med ett tunt lager klar is runt varje ärta. Det senare var mycket viktigt på marknaden i väster.

En ny linje för ärter MÅSTE vara klar innan skörden börjar, någon dag i juni. Till jordbruks-landet Ungern offererade vi en anläggning med garanterad leveransdag förutsatt att vi fått beställningen innan en viss dag, i april om jag minns rätt. Men byråkratier brukar mala långsamt, så detta datum passerades. DÅ fick vi ett rop på hjälp med inbjudan till “slutförhandling”.

Jag tittade på våra möjligheter till övertid och expresstransporter av komponenter, vilket skulle göra det möjligt att leverera i tid. Men kosta något. Att börja en slutförhandling med att höja priset är dock så opsykologiskt, att vi inte ville göra så. Jag åkte ner med beskedet att vi kunde leverera i tid och till samma pris som förut. Förutsatt omedelbar beställning.

Ärendet hade kommit upp till Utrikeshandelsministeriet. Jag blev mottagen av en välartikulerad tjänsteman, så vi hade inga språkproblem. Det var inte alltid vanligt. Jag minns inte om vi umgicks på engelska eller tyska. Han började som de vanligen gjorde i öster:

Vi har räknat ut hur mycket er utrustning väger. Ni begär ett kilopris, som är högre än vad som gäller på världsmarknaden.

Jag förklarade att rätt jämförelse är priset för producerat ton per timme. Eller ännu hellre anläggningens pris i relation till värdet av varje timmes produktion. Där är vår utrustning överlägsen, eftersom ärterna får ett attraktivt utseende och kan säljas till ett bättre pris.

Han undrade om jag inte skulle bli ledsen för att mista en order. Jag kontrade:

Jag förlorar bara en del av priset, täckningsbidraget på storleksordningen 20 %. Ni förlorar en årsproduktion, vars värde är större än hela priset.

Då brast en fördämning hos honom:

Jag bryr mig inte om vad kommunisterna förlorar. De tog allt vår familj ägde och vräkte oss från huset. Men de klarar sig inte utan vårt kunnande, så jag har fått detta jobb. Dock är de oroliga för att vi inköpare inte gör bra affärer. Så numera får vi en bonus, om vi lyckas pruta minst 3 % på alla inköp. Jag gör inga affärer utan 3 % rabatt ! !

Jag tog i hand och tackade för mig. När jag varit hemma en dag, kom ordern.

Det fanns en tredje part: Det västliga företag, som tecknat order på produktionen, för att sälja i väster. De skulle givetvis betala i dollar. Jag vet inte vilka trådar de dragit i, men jag ser den plötsliga ordern som deras verk. Västvalutan hade nog lyft affären till självaste mi-nistern, antar jag.

Planekonomins inbyggda vanmakt

Planekonomin var “välplanerad”. Alla hade fått sig tilldelad en roll. De kunde inte ändra på den själva. De fick det inte bättre om de gjorde ett bra jobb. De politiker som bestämde villkoren var alltid långt borta och okunniga på avgörande punkter.

Frisören fick inte mindre betalt om han luggade kunderna. De som asfalterade skulle belägga ett antal kvadratmeter. Krav på arbetets bestående resultat var inte formulerat. Underarbete och hållbarhet var inte med i kalkylen. Det viktiga var att DET SÅG FINT UT då TV var där.

Byråkratin hade inte kunnandet att bedöma frysutrustningens verkan på värdet av produktionen, d.v.s. både volym och kvalitet.

Här i Sverige ser vi nu varje kommuns vanmäktiga försök att bedöma servicen på vårdhem för äldre, d.v.s. hur dessa trivs. Hur skall politiker, som nästan aldrig är där, kunna avgöra det ? Jo, de uppdrar till sina byråkrater att ordna en enkät med frågor till vårdtagarna. I ett verkligt fall fann man att dagens byråkrater använde glosor, som ändrat betydelse sedan de gamla använde dem på 30- och 40-talet. . .

Och man kunde naturligtvis inte fråga vilka i personalen som uppträdde nonchalant eller stötande. När mycket allvarliga missförhållanden avslöjas blir den officiella kommentaren alltid: “Vi skall se över våra rutiner.”

Naturligtvis, om vi inför planekonomi nu, skall vi förstås inte göra samma misstag som förr. Nä-nä, det är lätt att säga. Men misstagen blir lika många. Ingen verklighet kan beskrivas så detaljerat att en byråkrati inte missar viktiga delar av den.

Det fundamentala problemet är att den som är okunnig kan inte skilja på en kunnig expert och en charlatan, som kallar sig expert. Och politiker är alltid okunniga om mycket, särskilt som de numera rekryteras från ungdomsförbunden innan de lärt sig hur verkligheten ser ut i riktiga arbeten.

Ju större del av ekonomin som “planeras” desto större blir misstagen. Historien kommer att ta “klimatfrågan” som typexempel. Här har politiker av alla färger låtit sig förföras av tanken att de skulle utföra stordåd genom att “rädda klimatet”. De har avdelat stora delar av nationens kapital till åtgärder, vindkraftverk, solpaneler och elbilar, som inte bara är helt onödiga, eftersom koldioxid INTE påverkar klimatet, utan dessutom kontraproduktiva, eftersom mer koldioxid i atmosfären gör hela mänskligheten rikare med större skördar.

Marknadsekonomins överlägsenhet

Konkurrens och frihet att välja gör marknadsekonomin överlägsen. De som värderar resultatet, kunderna, väljer produkter efter dessas funktion och pris utan att veta hur företagens chefer ser ut: de RESULTAT cheferna åstadkommit.

Inom politiken får man se porträtten på “beslutsfattare”, men det är närmast omöjligt att räkna ut vad de åstadkommit och vad detta kostat. Man kan bara rösta på de LÖFTEN de uttalar, men inte bedöma deras möjligheter att infria dem.

Företagsamma och kreativa medborgare är fria att utveckla nya produkter och tjänster som vänder sig till nya och varierande preferenser hos medborgarna. Det är en förutsättning för samhällets sunda utveckling. Byråkratin klarar inte mångfald. Det blir för komplicerat att tillfredsställa olika önskningar.

Självklart skall civilsamhället sätta gränser för företagen, så att inte monopol och karteller bildas till förfång för fri konkurrens. Vidare skall regleringar tillförsäkra medborgarna hälsa och säkerhet, så att farliga produkter förbjuds eller hanteras på ett säkert sätt.

Klimatfrågan handlar inte alls om klimatet utan om överlevnad för marknadsekonomin och därmed för demokratin.

+ – + – + – +

by